Skribent Axel Hulthén Sagert

Måndagen den 12 januari möttes den ryska utrikesministern och hans amerikanske motpart för krismöte i Geneve. Relationerna mellan Väst och Ryssland var minst sagt frostiga då man skulle diskutera den ryska kravlistan som Nato mottagit. Sedan Ryssland mobiliserat över 100 000 man vid den rysk-ukrainska gränsen är det europeiska säkerhetsläget mer spänt än kanske någonsin sedan kalla krigets slut. Från rysk sida beskrivs de militära ansamlingar som defensiva försvarsåtgärder medans de för bedömare i västvärlden väcker oro om en instundande rysk invasion av Ukraina. 

Denna skrämmande säkerhetsutvecklingen väcker frågor om vilka planer som smids innanför Kremls murar. En möjlighet som kan övervägas är så klart att det ryska agerandet är sprungen ur en genuin oro från rysk sida. Det vill säga att man från ryskt håll faktiskt uppfattar de gamla östblocksstaternas Natomedlemskap som ett offensivt hot mot den ryska säkerheten. Ifall detta vore fallet torde en tillmötesgående doktrin gentemot Ryssland vara eftersträvansvärd, eftersom detta i sådana fall kan sänka risken för vidare eskalation. Problemet är att denna välvilliga tolkning framstår som allt annat än övertygande. Nato är i grund och botten en defensiv försvarsallians vars demokratiska medlemsländer (okej kanske inte Turkiet och Ungern då) har allt att vinna på fred. Ryssland å andra sidan styrs idag av en skurkaktig diktatur som gång på gång visar att man är villig att kränka andra länders integritet för att hävda sig som en geopolitisk maktfaktor i den intressesfär man betraktar som sin egen. Mot ett sådant Ryssland står västvärlden inför ett svårt dilemma.

Om Ryssland faktiskt är villiga att inleda krigshandlingar för att expandera offensivt är västs avvägande svårt. Om man från Nato håll vägrar ge efter för ryskt vapenskrammel föreligger i sådana fall en oundviklig risk för en militär konfrontation kärnvapenmakter emellan.  Samtidigt lär historien oss att den kanske största risken ligger i att till varje pris klamra sig fast vid försoning. Ifall man går går ryska krav till mötes och tummar på Natos handlingsfrihet riskerar man att signalera till Ryssland att “fred i vår tid” kan köpas till vilket pris som helst. I sådana fall kommer väst för eller senare att ställas inför ett långt mer ödesdigert ultimatum än Ukraina, och vad ska vi göra då? Rysslands hopp i ett sådant skymningsläge är att USA, i ren självbevarelsedrift ska backa från Europas sida, och att man från rysk sida gjort en korrekt bedömning av Europas vilja att försvara sina östliga gränser. Ifall detta hopp inte överensstämmer med verkligheten har terrorbalansen misslyckats och världen riskerar att gå en obeskrivbar katastrof till mötes.

Detta resonemang kan tyckas alarmistiskt, men medans detta skrivs har Ryssland omringat Ukraina också från Belarus, landets granne i norr. Samtidigt har Nato till sist officiellt förkastat de ryska kraven på att stympa försvarssamarbetet i östeuropa. Förhoppningsvis visar detta för Ryssland att den transatlantiska länken står fast och att vidare ultimatum mot Europa inte är fruktsamma. Men Ukraina är inte medlemmar i Nato, och USA har av förklarliga skäl tydliggjort att man inte kommer att gå i krig för Ukrainas skull. Så om Ryssland till sist gör verklighet av sitt vapenskrammel gentemot Ukraina kommer Nato behöva markera mot Ryssland på något annat vis. Sättet på vilket man gör detta, och enighet med vilken eventuella ekonomiska sanktioner genomförs lär bli avgörande för Rysslands framtida agerande. Det är alltså av största vikt att Nato, utan att eskalera konflikten ytterligare, på ett trovärdigt sätt signalerar att det finns en gräns Ryssland aldrig får passera, att det finns ett pris för fred som västvärlden inte kan tänka sig betala. 

Hur detta svåra läge kommer att utveckla sig får 2022 utvisa, men det är möjligt att de veckor som kommer blir några av 2000-talets Europas viktigaste. Rysslands dagar som stormakt är räknade, landets BNP är mindre än Nordens och stämpeln “ett U land med kärnvapen” är inte utan sanning. Låt oss hoppas att ett desperat Kreml kan acceptera förnedringen det skulle innebära att  krypa till korset och backa från sina positioner. För de Ukrainska markerna kommer snart att tina och därmed förvandlas till ett gyttjigt område man inte lätt forcerar med stridsvagn. Så ifall Putin inte har några planer på att vika sig i sitt pokerparti, ja då står Europa för några väldigt tuffa beslut inom de kommande månaderna.

Skribent Kornelius Persson

Om det är något som är allmänt känt bland väljarna om Liberalerna är att partiet ligger pyrt till. Så är det. Många ledarsidor (ingen nämnd ingen glömd) har beskrivit Liberalerna som ett kaosparti med enorma inre stridigheter och där man inte är enig i något, samt spekulationer huruvida vi ens kommer vara kvar i riksdagen efter valet i höst.

Inför Liberalernas landsmöte var jag otroligt nervös. Inte främst för att stå i talarstolen, utan för hur stämningen i partiet och hur debatten i plenum skulle vara. Jag hade köpt andras bild av Liberalerna, och glömt bort hur det faktiskt är på partimöten. Landsmötet innehöll förstås strider i talarstolen, men på det stora hela var det ett parti som gick till landsmöte, och inte två falanger. Det är någonting som jag kommer ta med mig från landsmötet, men också något som jag tycker att du som läsare också ska ta med dig. Liberalerna är ett enat parti, som gemensamt kommer gå till val 2022 för att byta ut den inkompetenta och socialdemokratiska regeringen.

Valrörelsen i år kommer med allra största sannolikhet bli en av de smutsigaste i mannaminne. Där måste vi liberaler dra det lass som LUF gjorde under stridigheterna inom Liberalerna innan partirådet, alltså att vara den vuxna och sakliga i debatten. I början av mitt LUF-engagemang citerade många äldre LUF:are Michelle Obamas citat “When they go low, we go high”, och det är precis det vi ska göra i år. Socialdemokraterna går till val med en till synes övermäktig valorganisation och nästintill oändlig valbudget, men jag tror helt ärligt inte det kommer spela så stor roll. Eller jo, förstås är det viktigt att ha många engagerade och mycket pengar, men det spelar inte så stor roll om man inte har sanningen och de rätta argumenten på sin sida. Sverige har blivit ett sämre land på många sätt sedan maktskiftet 2014, och det kan man inte släta över oavsett hur många partibotar eller hur mycket pengar man har. 

Frågan där det det skaver allra mest för liberala väljare och företrädare, tror jag är frågan om Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti som Liberalerna inte har mycket gemensamt med, och vid ett eventuell maktskifte kommer ett samröre behöva ske på ett eller annat sätt. Det känns förstås märkligt att försöka hitta gemensamma beröringspunkter med ett parti man skiljer sig från på så många sätt, men vi måste våga lita på partiledningen. När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle förhandla budget visade vi att vi är redo att lämna förhandlingsbordet om politiken som presenteras är för långt bort från vår politik. Det vet samtliga oppositionspartier om, och om man är redo att stå upp för sina principer och lämna bordet en gång, kan man också göra det fler gånger. Liberalerna är en förutsättning för ett borgligt maktskifte.

Det som måste bli en allmän kännedom om Liberalerna är att vi har den i särklass mest ambitiösa integrationspolitiken för att kunna lösa Sveriges integrationsproblem på riktigt. Rapporten “Förortslyftet” saknar motstycke i svensk politik, och det ska vi utnyttja. En annan fråga vi måste ta tillbaka är skolfrågan. Även där är vi unika. Vi var det parti som satsade mest på skolan i budgeten, och anledningen till att det börjat röra sig i debatten om återförstatligandet av skolan är helt uteslutande Liberalernas förtjänst.

Liberalerna har den skarpaste politiken, och nu gäller det bara att nå ut med den. Vi kommer behöva slita och kämpa, men jag är fast övertygad om att det kommer finnas liberala riksdagsledamöter i Sveriges riksdag även efter valet i år. Jag tror på Liberalerna, och jag tror på oss LUF:are. 2022 är liberalismens år.

Skribent: Kornelius Persson

I december förra året lämnade alla partigrupper i Europaparlamentet, förutom den extremnationalistiska partigruppen ID och den socialistiska partigruppen GUE/NGL, in varsin resolution om att EU bör fördöma det pågående etniska folkmordet mot den muslimska minoritetsgruppen uigurer i Kina. Istället för att stå upp för uigurerna, valde den socialistiska partigruppen att lämna in en resolution som istället förnekar folkmordet.

 
Resolutionen löd följande: “Europaparlamentet fördömer desinformationskampanjen om situationen i den uiguriska autonoma regionen Xinjiang i folkrepubliken Kina, vars syfte är att stödja politik präglad av ökad konfrontation med Kina som främjas av den amerikanska regeringen under ledning av Donald Trump”. 

“Desinformationskampanjen” i detta fall var USA:s uppmärksammande av det pågående folkmordet mot bland andra uigurer i Kina.  Att extremnationalister inte bryr sig om grundläggande mänskliga rättigheter utomlands är kanske inte särskilt förvånande, men när det svenska Vänsterpartiets partigrupp gör det är det mycket anmärkningsvärt.

Vänsterpartiets historia kring stödjandet av kommunistdiktaturer sträcker sig långt bak i tiden. Under de senaste 30 åren har partiet försökt sadla om sin externa kommunikation från ett kommunistiskt parti som vill avskaffa den liberala demokratin, till ett parti som pratar om mänskliga rättigheter och allas lika värde istället. Att då tillhöra en partigrupp som förnekar pågående folkmord, borde vara helt oacceptabelt för alla som säger sig värna mänskliga rättigheter.

Frågan som därför måste ställas är om Vänsterpartiet tror att det går att vara en del av en partigrupp som förnekar folkmord och samtidigt ha något förtroende i mänskliga rättigheter-frågor? Exemplet om Vänsterpartiets partigrupps svek mot uigurer i Kina är bara ett axplock av de ständiga tveksamheterna kring hur Vänsterpartiet historiskt, och i nutid, förhållit sig till diktaturer. För att exemplifiera finansierades Vänsterpartiet av Sovjet under stora delar av 1900-talet, och man kanske kan tro att partiets direkta eller indirekta stöd till diktaturer  slutade med Berlinmurens fall, men så är alltså inte fallet.

I ett årsmötesuttalande från 2019 beskrev Vänsterpartiet i Malmö, det konstitutionellt och demokratiskt valda parlamentet i Venezuelas maktövertagande, som en statskupp. Innan dess var Vänsterpartiet i Stockholm 2018 värd för ett evenemang som gick ut på att hylla den kommunistiska diktaturen i Kuba tillsammans med den regimtrogna Svensk-Kubanska föreningen. 

När ska dessa ständigt nya inkommande kopplingar och uttalanden få ett stopp? Så länge Vänsterpartiet väljer att vara en del av den socialistiska partigruppen i Europaparlamentet kommer de aldrig bli helt fria från att varken direkt eller indirekt stödja diktaturer samt förneka folkmord. Vänsterpartiet bör genom ett starkt ställningstagande ta avstånd från sin partigrupps resolution i Europaparlamentet och lämna partigruppen helt och hållet, annars kommer man som demokrat aldrig kunna ta Vänsterpartiet på allvar när de pratar om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter igen.

Skribent: Axel Hulthén Sagert

Hemkommen från en mycket lång skoldag som avslutades med två timmar högst sövande litteraturvetenskap slänger jag mig i den bastuvarma soffan och öppnar slentrianskt instagram. Jag möts av ett inlägg från Moderaterna. På bilden går en ensam kvinna upp för en trappa i vad som ser ut att vara stadsmiljö. Jag scrollar vidare i partiets flöde och ser snart fler bilder med liknande motiv, texten varierar men teman såsom brottslighet och straffrätt upptar alltjämt de korta bildtexterna. Jag suckar och stänger instagram, borgerlighetens besatthet med strängare straff och “mer ordning och reda”. De där förslagen som jag så ofta själv något okänsligt förkastar som känslostyrd populism tycks fortfarande dominera det mediala rummet.

Det är intressant hur vi människor fungerar. Vi är skapta blodtörstiga, vi njuter när någon får betala för sina synder, och inget gör oss mer upphetsande än ett härligt spektakel på galjbacken. I grund och botten respekterar jag denna reaktion. Även om jag personligen finner idéen att staten skulle döma någon endaste person oskyldig betydligt mer skräckinjagande än tanken på att någon skyldig skulle gå ostraffad, så kan även jag känna tillfredsställelse vid vetskapen om att någon får lida syndens straff.

Denna struktur är mycket förståelig, om vi inte fungerade så hade det inte våran mänskliga civilisation blivit särskilt långvarig. Men i vårt moderna samhälle tenderar våran blodtörstiga natur att lägga fällben för oss. Ett civiliserat rättssamhälle måste utformas utifrån välgrundade nytta-risk kalkyler, för den faran som ligger i att låta lusten till bestraffning skugga det förnuftiga är allt för stor.

Våran blodtörstiga syn på straff är inte nödvändigtvis i sig omoralisk. Man kan absolut göra ett respektabelt argument för att principen “öga för öga” är rättfärdig och att den utgör en nödvändig del i en kosmisk balans som måste upprätthållas. Problemet uppstår när man låter sig förblindas av detta begär och blandar ihop den tillfredsställelse som straffet ger med dess nyttoeffekt. Visst är det så att hårda straff  i enskilda fall kan avskräcka från brott, och en lång tid i fängelse kan ta brottslingar från samhället, men hårdare straff korrelerar i det stora hela mycket dåligt med lägre brottslighet. Omoraliskheten i den populära bestraffningsretoriken må kanske inte ligga i straffet som sådant, utan i det faktum att straffet presenteras som en universallösning på ett komplext problem som kräver en empiriskt välgrundad handlingsplan. För om man skyller kriminalitet och våld på rättsväsendets “slapphet” samtidigt som man i rabiat konservatism motsätter sig minsta tillstymmelse till avkriminalisering av cannabis, ja då snackar vi moralisk feghet.

Borgerligheten (ja, liberalerna inkluderat), vill inte skärpa straffen i tron att de medför en lägre brottslighet, utan för att vi vill ge folket ett spektakel, ett plåster på såren för att vi inte vågar adressera frågorna med det nyttofokus de förtjänar. Huruvida straffet som sådant är rättfärdigt är det upp till var och en att avgöra, men visst känns det skönt när vi är ärliga med vad som är vad?

Skribent: Kornelius Persson

I en debattartikel från november 2020 skrev det kristdemokratiska ungdomsförbundets  förbundsordförande Nike Örbrink att målet med svensk integrationspolitik ska vara en kulturell assimilation. Det finns två problem med den åsikten. Det ena är att det inte längre är integrationspolitik om slutmålet är en assimilation (då är det assimilationspolitik och inget annat) och det andra problemet är att ledaren för det ungdomsförbund som velat profilera sig som det mest borgerliga förbundet förespråkar tvång i stället för frihet och enfald före mångfald. 

Egentligen är det bra att KDU åtminstone säger vad de menar rätt ut. Det har inte Moderaterna gjort de senaste åren. I Moderaternas förslag till idéprogram från 2020 går det att läsa, “Det offentliga ansvaret är att driva en politik som främjar integration, men också i insikten att integration inte är en dubbelriktad process.”

Den svenska definitionen av integration härstammar från latinets  “integratio” som betyder fullständig, ostympad, hel och orörd. En integrationspolitik bör därför rimligtvis gå ut på att förena två parter till en gemensam och fullständig part, men om man menar att integration inte ska vara en dubbelriktad process är det inte längre integration. Då är det assimilation man menar och då bör man skriva ut det. En integrationsprocess är i sin natur ett givande och tagande två parter emellan och därigenom dubbelriktad, och det går inte att komma ifrån. Om man byter ut integration mot assimilation i idéprogrammets lydelse får man en rätt bra bild av vad assimilation faktiskt innebär. Assimilation är en ensidig process som bygger på att tvinga människor överge sina kulturer och anamma den svenska kulturen istället vilket är motsatsen till det borgerliga idealet om friheten att leva som man vill. Just borgerliga ideal är något Liberalerna ofta tillskriver sig, och nu när Liberalerna igen blivit en del av Moderaternas regeringsunderlag behöver Liberalerna värna dessa mer än någonsin.

När Liberalerna ska gå in i de eventuella regeringsförhandlingarna bör de göra det med ett krav på att målet med integrationspolitiken ska vara att få laglydiga medborgare som jobbar, och inte att alla ska identifiera sig som svenskar. Det kan dock bli svårt att hålla den linjen i ett regeringsunderlag bestående av ett Moderaterna som beskriver sin syn på integrationen som dubbelsidig, ett Kristdemokraterna som egentligen kan vara lite överallt beroende på hur mycket stödröster de kan få av Sverigedemokraterna och sen förstås också Sverigedemokraterna som precis som KDU skamlöst förespråkar en assimilation. För den som vill motverka segregation så är assimilering inte rätt väg att gå. Genom en sammanhållen integrationsprocess i kombination med förebyggande insatser – en stark kunskapsskola – och ett ännu starkare rättsväsende kan integrationen bli bättre.

Att Sverige behöver en ny regering är en rimlig åsikt, men man måste också vara inläst på vad alternativet till dagens regering är och veta hur mycket av sin politik man är villig att kompromissa bort. Synen på vad målet med integrationspolitiken är en fråga som L inte bör kompromissa bort och min förhoppning är att Liberalerna ska anta röda linjer på höstens landsmöte, om just integrationen och andra viktiga värderingsfrågor. Liberalerna får inte förlora sig själva i ett konservativt samarbete.

Skribent: Olle Johnsson

Den 4:e juni är årsdagen för när Kinas kommunistparti avslutade studentrevolterna i landet genom en massaker. Då som nu agerade världen kraftfullt för att sedan släppa in Kina i värmen igen. Misstagen som gjordes efter Himmelska fridens torg för aldrig göras om. 

Det har gått 32 år sedan tusentals unga demonstranter i samlades för att protestera i centrala Beijing. Precis som bland demonstranterna i Hongkong idag fanns ett hopp om ett annat Kina bortom diktaturen. Den 4:e juni så gjorde Kina ett vägval när man istället för att gå demonstranterna till mötes, istället sköt ner dem i tusental.

Omvärlden reagerade till en början kraftfullt men i efterhand lyftes lagda sanktioner och brutna kontakter återupptogs, Kina var tillbaka i värmen. Tillbaka inne i värmen kunde Kina återigen få fart på en växande ekonomi som sedan dess gått starkt i snart tre decennier. Det var ett gravt misstag av omvärlden att inte inse att en supermakt som försöker mörka en massaker aldrig kommer bli en fungerande demokrati.  

De senaste åren har Kina ändrat inriktning på såväl utrikes- som säkerhetspolitiken. Från att ha varit ett land som bidat sin tid har Kina de senaste åren med Xi Jinping i spetsen allt mer aggressivt börjat ta plats på världsscenen. Samtidigt har de inom landet ökat ansträngningarna för att oliktänkande ska rättas in i ledet, koncentrationslägren i Xinjiang och Kinas sofistikerade övervakningssamhälle är två skräckinjagande exempel på detta. 

Vanligtvis brukar det i Hongkong vara möjligt att hålla minnesstunder för offren på Himmelska fridens torg men i år har myndigheterna satt stopp för detta. En stark kontrast mot 2019 då över 100 000 människor samlades i Victoria park för att delta i vakan. Förbudet är det senaste i ledet av inskränkningar av Hongkongbors rättigheter och sker samtidigt som allt fler fängslas för att ha deltagit i demonstrationer. 

Misstaget omvärlden gjorde efter 1989 var att underskatta den kinesiska regimens grymhet. Idag finns en allt större medveten om vad Kina är kapabla till att göra och det är därför väldigt viktigt att se till att pressen inte avtar denna gången. Omvärlden har börjat ta små steg för att markera att Kinas agerande inom landet och utanför sina gränser inte accepteras men det finns fortfarande mycket kvar att göra. 

För oss liberaler är det självklart att kampen mot Kinas förtryck är en av de stora frihetsfrågorna i vår tid. Se därför den 4:e juni som en dag viktig att minnas och uppmärksammas för Kina kommer göra allt för att du ska glömma bort den. 

Skribent: Axel Hulthén Sagert

“It shall be legal for one to do whatever he chooses, so long as he does not threaten or initiate violence or force against another person’s notion to do so himself” – The Libertarian non aggression principle.

Tanken är upprorisk och hårresande, likväl som sund och logisk i en tid då kollektivismen tycks vinna mark var dag. Jag erkänner att jag själv då och då, i tider av ideologiska tvivel, fallit tillbaka mot denna så angenäma moraliska stöttepelare. Samtidigt är den farlig, den är kompromisslös och förrädisk, för den är i grund och botten ett axiom. De är i grunden nödvändiga, axiomen, för utan allmängiltiga sanningar faller den bevisföring var på logiken vilar.  Men människans oförmåga att uppmärksamma axiomen som obevisbara antaganden de är leder till en förrädisk känsla av allvetande och rättfärdighet.

Jag är övertygad om att en stor andel av alla ofruktsamma diskussioner libertarianer engagerar sig i hade kunnat undvikas ifall vi mer varsamt beaktade att det som är sant och självklart för den ena inte nödvändigtvis är så för den andre. Jag föreställer mig att det finns två typer av libertarianer; deontologerna och konsekvensetikerna. Deontologerna är de djupa moralister som menar att den sats som presenterades i inledning utgör en av naturen given rätt åt alla människor att leva ut i alla sammanhang. Denna grupp ideologer stöter ofta på patrull i diskussioner med de oinvigda eftersom de flesta människor inte skriver under på att sting såsom obligatorisk motorcykelhjälm utgör ett omoraliskt förtryck endast baserat på en moralfilosofisk sats.

Konsekvensetikerna har i övertygandet av de oliktänkande åtagit sig ett betydligt enklare bestyr. Som konsekvensetiker behöver man bara visa att den libertarianska samhällsmodellen levererar goda utfall. Lite beroende på hur brett man definierar friheten tycks det i slutändan som att ganska många människor kan skriva under på att ett fritt samhälle är ett gott samhälle. Konsekventetikerna kommer givetvis inte runt problemet att alla etiska teorier för ett gott samhälle härstammar från sina respektive obevisbara axiom. De kan dock argumentera för libertarianismens samhällsmodell med resonemang som överensstämmer med allmängiltiga sanningar som inte exklusivt accepteras av de redan invigda utan som också går i linje med definitioner av det goda utfallet som de flesta kan leva med.

Denna text syftar inte till att ta ställning i huru vida den deontologiska eller konsekvensetiska libertarianismen är mest sann. En sådan fråga är omöjlig att besvara. Det är givetvis möjligt att deontologernas axiom utgör en del i någon absolut etik vars moraliska upphöjdhet står opåverkad av människans erkännande. Om någon sådan etik alls existerar skulle ickeaggressionsprincipen för mig framstå som en mycket lämplig kandidat att tillhöra denna heliga etik. Det är dock viktigt att poängtera att alla fenomen som motiveras moraliskt, alltså också de utilitaristiska, kräver att man antar att utfallets egenskaper är goda. I fallet utilitarism krävs antagandet att maximal lycka och minimalt lidande är gott. Axiomets natur medför ju således att det doeontologerna och konsekvensetikerna inte skiljer sig i annat än vilka axiom de har antagit.  Men eftersom konsekvensetikens antaganden till skillnad från deontolgernas accepteras av många, ter sig deras motivering ofta mer rimliga.

Då denna diskussion närmar sig sitt slut kan jag inte annat än avundas de som levde under den tid då människan först och främst var Guds avbild och skapelse. Den moderna darwinismen lämnar inget utrymme för deontologisk kapitalisering på människans natur. Den kemiska reaktionen som är människan, ska föra sina gener vidare vare sig han är etisk eller ej, inte för att det är rätt utan för att det är därför, genom denna drift, som hon existerar. Libertarianismen var under den gamla tiden kanske en allt enklare sak att motivera. Om vi låter Gud ha axiomatisk ensamrätt så borde den människa som Gud i sin helighet skapat med rätten att välja rätt eller fel, synd eller liv, vara en libertarianismens ögonsten.

Skribent: Markus Otto

Efter Koreakriget växte två nya länder med helt olika system fram. Från början hade Nordkorea betydligt bättre förutsättningar med större välstånd, högre HDI och mindre extrem fattigdom. Det som fick Sydkorea att sedan springa förbi och blomstra till den framgångssagan vi vittnat om var inte västerländskt utvecklingsbistånd. Det var sunda policys och fria marknader. 

Samma fenomen har vi sett upprepas flera gånger om genom historien och jag förstår inte varför man inte kan lära sig av historien någon gång? Förutom framgångssagan Sydkorea som sprang ifrån Nordkorea, är vi alla bekanta med de asiatiska tigrarna som trots senare industrialisering lyckades bli rika och välmående genom varu-och insatsvaruproduktion och numera tech. Vi är också bekanta med det fd. Östblocket som bröt sig loss från socialism, öppnade upp sig för omvärlden och rörde sig sakta men säkert mot EU. Inte så svårt: fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor (och numera data) gör susen. Tänk själv: jobbar du en sommar i Norge blir du inte bara rikast på utekvällen i Gbg utan kan också köpa något fint åt mormor och kanske spara ihop till en lägenhet snabbare eller till att realisera det där UF-företaget du tyckte behövde pröva sina vingar. 

Till skillnad från utvecklingsbiståndet är det humanitära biståndet livsnödvändigt för människor som lever på mindre än 1.9 $/dag eller i utsatta miljöer. Även om det inte är en långsiktig lösning är det något vi och resten av världen borde fortsätta med för att undvika katastrof. Det vore osolidariskt annars. Utvecklingsbiståndet å andra sidan är som Dogecoins – det verkar som en bra investering för de frälsta, men slutar med att det går lite hursomhelst och du helt enkelt skulle mått bättre av att hålla kvar pengarna på ditt ISK. 

Vi har hållit på med utvecklingsbistånd i så många år och dessa länder har inte blivit särskilt mycket mer fungerande för det. Tusentals FN-personer har säkert åkt till de fattigaste länderna och hållit oräkneliga antal workshops, men till vilken nytta? Som ekonomen och författaren Ernesto Sirolli sa: “man borde hålla tyst och lyssna lite mer” och åsyftade då biståndsarbetarna han arbetat med som envist insisterat på att de har lösningarna och är där för att fixa problemet. Men vem känner till problemet bäst om inte lokalbefolkningen? Hur kan man öka kvinnligt företagande i Liberia om man inte vet vad som hindrar kvinnorna? 

Man har sett vad som funkat- i forskning och genom historien och vad som inte funkar och det är att göra sig beroende av naturresurser och byråkrater från rika länder. Dessa länder behöver fler människor och företag som jobbar och verkar i den formella ekonomin så att de kan betala skatt, så att skatten kan användas till att bygga upp den egna ekonomin som i sin tur kan hjälpa folk ur fattigdom och attrahera investeringar från utlandet. Man behöver skapa de här positiva spiralerna som skapades av sunda policys och fria marknader men framförallt fria människor som inte är beroende av att bli lyssnade på av byråkrater. 

Skribent: Kornelius Persson

När SD, M och KD slöt upp bakom L:s iliberala motion om hur framtidens migrationspolitik ska se ut blev det kaos i debatten. Även om L inte aktivt hade förhandlat med någon överhuvudtaget i frågan sågs det som att L, M, KD och SD hade lagt ett gemensamt förslag, trots att motionen till 100% var Liberalernas egna. Mest högljudda om denna felaktighet var Miljöpartiet och Centerpartiet. Miljöpartiet och Centerpartiet har försökt framhäva sig själva som ett alternativ till den strikta migrationspolitiken som idag är politiskt konsensus, men så enkelt är det inte riktigt.

År 2015 infördes tillfälliga gränskontroller. Som så många andra “tillfälliga” regeländringar som staten infört genom tiderna är denna regel fortfarande kvar. Det är inte särskilt förvånande att en socialdemokratisk regering gör tillfälliga regeländringar till permanenta. Det som däremot är uppseendeväckande är att MP både stod och fortfarande står bakom dessa gränskontroller, trots att man så hårt signalerar att man står för en värld fri från gränser.

Kanske är det så att MP:s indirekta hållning i frågan är ren spelteori, att man tänker att man kan påverka politiken i en bättre riktning om man själv sitter med i regeringen. Om så faktiskt fallet är, är det väldigt lite som skiljer MP och L. Båda partierna ser nämligen till att en migrationsfientlig politik går igenom i riksdagen oavsett vad man förmedlar till väljarna. Att som ett parti som knappt klarar riksdagsspärren sätta sig i regering med ett parti som har en snarlik migrationspolitik som SD och dessutom nästan är tio gånger större, är i bästa fall genuint dumt då man kanske någonstans tror att grisen går att sminkas, i värsta fall ett medvetet tummande på den frågan man gått till val på. Skillnaden mellan MP och L i detta fall är att L åtminstone står för den invandringsfientliga politik de för.

Centerpartiet hycklar också. Om det kompromissunderlaget C ville vara en hade fått igenom sin önskan i migrationskommittén, hade Sveriges migrationspolitik varit nästan varit lika stängd som den som L nu föreslår. Möjligen hade det funnits lättnader i familjeåterföreningen, men det räcker inte långa vägar för att kunna säga till väljarna att man är för en human migrationspolitik.

Politiker och statsvetare har ofta pratat om att konfliktlinjen i svensk politik går mellan att vara frihetlig och auktoritär och inte som innan mellan höger och vänster. Jag håller inte med överhuvudtaget, konfliktlinjen idag är mellan auktoritär vänster och auktoritär höger. Alla partier i Sverige för en mer eller mindre invandringskritisk politik. Sverige har inget renodlat frihetligt parti längre.

Skribent: Max Eriksson

Varje dag kränks mänskliga rättigheter i flera av världens länder. Vi är långt ifrån en demokratisk värld och bara för vi har det bra i Sverige får vi inte glömma människorättsaktivisterna i Ryssland som spårlöst försvinner eller Uigurerna i kinesiska koncentrationsläger. Vi får inte bli så bekväma i vår demokrati att vi glömmer de som ännu lever under förtryck. Vi måste våga visa Kina, Ryssland och alla förtryckare av mänskliga rättigheter att det de gör är fel. Vi måste våga visa att det finns människor som kämpar sida vid sida mot diktatur. Vi måste våga visa vårt stöd.

I The Economist demokratiindex lägger sig Sverige på en stadig tredjeplats under förra årets mätning och är ett av endast åtta länder som får ett värde större än nio. Det är inte konstigt att vi blir bekväma. Vi bor i ett av de mest demokratiska och fria länderna i världen och då är det lätt att glömma bort hur det ser ut runt omkring oss, speciellt när även våra nordiska syskon placerar sig lika bra. Att påminna oss själva om att det fortfarande finns auktoritära regimer blir därför viktigare och viktigare, för annars riskerar vi att glömma bort den frid demokratin skänker oss. 

Kinas totala likgiltighet för mänskliga rättigheter kommer som ett slag i magen när jag tänker på hur bra vi har det i Sverige. De kidnappar svenska medborgare utan konsekvenser, och samtidigt samlar de ihop muslimer i koncentrationsläger. Omvärlden tycks inte bry sig. Samtidigt vet jag att nästan ingen stödjer kinas aktioner men få orkar ställa sig upp och visa sin ståndpunkt mot förtryck. Det är skrämmande att vi inte orkar engagera oss. Det är skrämmande att vi blundar för det som händer. Vi måste våga visa Kina att vi som älskar är tusen gånger fler.

Vi i det demokratiska norden får inte glömma att på andra sidan Östersjön ”försvinner” demokratikämpar med jämna mellanrum, och det så kallade demokratiska Ryssland har en president som inte har några planer på att avgå. Gång på gång kränker de gränserna med sina ubåtar och går in med soldater i Ukraina, för att inte prata om det förtryck människorna i landet lever under. Återigen tycks det som att omvärlden inte bryr sig. Rysslands invånare förtjänar bättre. De förtjänar en omvärld som ser de i det förtryck de lever i, en omvärld som lider med dem och vill att de ska ha det bättre. Vi måste våga visa Ryssland att vi som älskar är tusen gånger fler.

Världen präglas av diktatur, inte demokrati. Vi får aldrig glömma att kämpa för allas frihet. Det gäller inte minst frihet från förtryck men också frihet att få vara sig själv, frihet att älska den man vill och frihet att få förverkliga och bli den bästa versionen av sig själv. Vi som befinner oss i demokratins bubbla måste engagera oss i världen utanför den. Vi måste stödja de människorna som inte lever under demokratins skyddande membran. Vi måste våga visa för alla auktoritära stater, dess regimer och dess invånare att vi som älskar alltid kommer att vara mer än tusen gånger fler.