Skribent: Kaspian Persson

I veckan var Linnea Bjärum, tillika LUF:s vice ordförande, hos oss i LUF Södra Älvsborg för att hålla ett CL. Det handlade kort och gott om hur borgerligheten tenderar att sluta vara höger när det kommer till frågor som på olika sätt missgynnar medelklassen. I frågor som barnbidraget, föräldraförsäkringen och det “fria” skolvalet sviker vi ofta våra annars ganska konsekventa principer. Det finns ett genomgående mönster i ovanstående frågor, det är att de berör en stor del av medelklassen, nämligen barnfamiljer. 

Den frågan som jag tror är jobbigast att göra upp om inom borgerligheten är synen på hur föräldraförsäkringen ska utformas. I det ena hörnet står KD:s nya “högerfeminism” med Sara Skyttedal i spetsen och pratar om familjen och dess valfrihet, och  i det andra står Liberalerna, som istället förespråkar en föräldraförsäkring åt det något mer individualiserade hållet. Diskussionen om huruvida vi ska avskaffa den helt bör självklart tas i beaktning, men om jag ska vara lite pragmatisk och tråkig tror jag att en sådan reform är svår att genomföra som borgerligheten ser ut idag. För att börja någonstans så menar jag att man borde betrakta föräldraförsäkringen som vad det är, nämligen ett bidrag. Ett bidrag som finansieras av staten för att göra det möjligt för föräldrar att vara hemma med sina småbarn. Bidrag ska enbart gå till en individ som är i behov av det. Därför vore en nedkortad och individualiserad föräldraförsäkring, som dessutom är behovsprövad, på sin plats.

En annan sak vi som borgerlighet borde se över är vår syn på barnbidraget. Det finns hos oss en bakomliggande rädsla att förlora väljare genom att ta bort för medelklassen populära, men politiskt dåliga, reformer. Vi måste våga och stå rakryggade, inte bara för våra ideologiska förpliktelsers skull, utan också i rättvisans namn. Rättvisan ligger för oss borgerliga i att välfärden bara ska vara till för människor som är i behov utav den. Det handlar om att kunna få ner de offentliga kostnaderna för att på så sätt möjliggöra skattesänkningar istället. En välfärd för alla är dyr, onödig och orättvis, men en välfärd för den behövande är billig, berättigad och solidarisk. Jag tycker att vi borde betrakta barnbidraget på samma sätt, alltså som ett bidrag som bara ska ges ut till behövande. Om inte argumentet om rättvisa går hem kan man ju åtminstone göra det för den sänkta skattens skull.

Sist men inte minst har vi frågan kring det, i min mening orättvisa, fria skolvalet. Missförstå mig rätt, jag tycker naturligtvis att vi ska ha ett fritt skolval, men då måste det också leva upp till sitt namn och faktiskt vara just frihetligt. Det gör det inte idag. Som det ser ut nu är valet inte en fråga om frihet eftersom det inte ger alla en rättvis chans till att välja skola under samma förutsättningar. Vi borde utforma ett kösystem där vilken månad på året man råkat födas under inte påverkar ens chans att komma in på skolan man vill gå på. Det är så man utformar ett rättvist, frihetligt och liberalt system.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa reformer minskar det offentligas utgifter, möjliggör skattesänkningar och ökar rättvisan för de som har det allra sämst ställt i samhället. Vi får inte hamna i samma situation som sossarna, där man kryper för vad medelklassen anser vara bekvämt i rädsla att förlora röster. Vi är bättre än så, men det är nog dags att också bevisa det.

Skribent: Sophia Jennersjö

I historien har liberaler och konservativa varit mer oense än ense, främst när det gäller feminism. Det har alltid varit tydligt vilka som varit ute på spelplanen och kämpat och vilka som suttit på avbytarbänken med armarna i kors. Men nu, när rörelsen blivit lite mer populärt, då är det dags för KD att göra comeback. Under valrörelsen 2018 var det därför KD:s”nya sorts feminism” som fick stor uppmärksamhet i media och KD, som tidigare inte visste vad begreppet betydde hade nu blivit politiska experter inom området. Liberalernas feminism förkastade man och den nya trenden i debatten var för Ebba bush Thor att prata om den individualiserade, eller kvoterade föräldraförsäkringen. Det var ju fruktansvärt, helt absurt att ha en skattefinansierad föräldrapenning som skulleförutsätta att dagarna delas lika mellan det bägge föräldrarna. Istället skulle föräldraförsäkringen vara fri och upp till varje familj. Tanken kanske låter fin, men det finns ingen som kan undgå att förslaget egentligen är tomma ord, tomma ord som desperat försöker fylla kristdemokraternas lika tomma jämställdhetspolitiska principprogram.

Min första aspekt handlar om kopplingarna till kvinnors pengar och makt. Är det någonting som bidrar till ett mer jämställt samhälle enligt den liberala feminismen så är det kapitalismen.  Inget annat system kan frigöra så många kvinnor som ett system som gör att man går från beroendeställning kring sina män, till att de få makt över sitt eget liv med hjälp av kapital. En s.k fri föräldraförsäkring har bekräftats inte bidragit till en sådan utveckling, tvärtom kommer den försämra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnorna halkar efter i löner och får sämre karriärmöjligheter. Hur kommer detta sig?

Statistik visar att kvinnor har svårare att komma in på arbetsmarknaden trots att de generellt sätt har högre utbildningar. Företagen anställer människor som kommer kunna leverera arbete med bäst ekonomisk vinning för dem. En person som man förutsäger kommer vara hemma hälften av sin arbetstid ses inte som en sådan person. Kvinnor får inte chansen att klättra upp i hierarkin, och med män i bolagsstyrelser är det också män som anställs. Det är uppenbart, för att göra upp med problemet måste man göra upp med delningen av föräldradagarna. 

Många menar att den individualiserade föräldraförsäkringen inte kan fylla upp sitt rätta syfte- att ta hänsyn till barnet och dess behov. Här menar jag dock att samtlig legitimerad statistik faktiskt bevisar motsatsen. Undersökningar visar att barn som växer upp med frånvarande pappor löper högre risk att känna oro, aggressivitet, psykisk ohälsa och övergivenhet.Att ha manliga förebilder i sitt liv har också visat sig vara positivt, speciellt när de kommer till att uppfostra pojkar. Barn behöver helt enkelt sina pappor för att få ett trygg och harmonisk uppväxt med bättre anknytning till sina föräldrar. Detta är också en förutsättning för att hela KD:s idealsamhälle med sammanhållna familjer ens ska vara gångbar. 

Att koppla sin övertygelse om fri föräldraförsäkring till att det skulle vara det bästa för individen och dess val är att gå raka vägen in i samhällets uppgillrade fälla för vad som är ”liberalt ” och inte. Istället måste man problematisera uttrycket ”fritt val”. Har man en liberal människosyn anser man oftast att människan föds som tomma blad. Människan är en individ och ska inte stötas in i kollektiva strukturer. Däremot är det ganska välkänt att vi ständigt formas av samhällets normer och mallar som är så förutbestämda att vi redan från när vi är små ofrivilligt slungas in i dem. Att människan alltid är kapabel att kunna ta rationella beslut måste därför få ifrågasättas, även när man har en liberal ideologisk drivkraft. 

Dessutom innebär en individualiserad föräldraförsäkring inte något tvång eller statligt förtryck överhuvudtaget, du väljer exakt hur mycket du vill vara hemma med ditt barn. Om du däremot ska förvänta dig få skattefinansierade pengar från staten ligger inte valet längre på dig, utan på de som betalar för att du ska vara hemma. Det finns inget bidrag i världen som är så generöst som just föräldrapenningen och ett minimikrav för dig som föräldrar är att pengarna du får i slutändan kan bidra till ett mer jämställt samhälle. 

Slutsatsen är tydlig. Att i teorin prata om feminism, kvinnors rätt till fria val och att ”kvinnor inte är dumma i huvudet” är totalt ohållbart om man i praktiken vill utforma system som ska exkludera kvinnor från arbetsmarknaden, skapa sämre relationer mellan föräldrar och barn, samt spä på strukturer som redan finns i vårt samhälle. Det är helt enkelt dags för Ebba Bush Thor att släppa sin glorifierade låtsasfeminism och komma in på det riktiga politiska spelfältet. Vill man profilera sig i jämställdhetsfrågan räcker det nämligen inte att snacka om förskole tortyr, amning och genusflum om man inte har ett enda konkret förslag på hur de verkliga problemen ska lösas.  Att blunda för den forskning och statistik som framställts med sitt familjära särintresse är också en dålig idé om man vill vinna förtroende. Tillskillnad från KD så låter sig inte liberaler hindras från att prata om radikala jämställdhetsåtgärder, våra värderingar kastas inte mellan trender och opinionssiffror.  Vi kommer fortsätta vara radikala megafeminister i alla lägen, även när det känns obekvämt. Att alltid slåss för sin ideologiska och värderingsmässiga övertygelse är trots allt vad politik i grund och botten handlar om.

Skribent: Jenny Svantesson

I skolan får elever lära sig att ta hans om sina kroppar och hur de ska leva på bästa sätt men varför nämnes det inget om våra hjärnor? Är inte hjärnan lika viktig som resten av kroppen? Vem skulle inte vilja ha höga betyg? På högskolor och universitet uppmärksammas minnestekniker många gånger i form av olika böcker eller studietips men varför kan det inte även vara så i grundskolorna?

Stressen i skolorna ökat, vilket som i sin tur ökar den psykiska ohälsan. Kraven på att få bra betyg och prestera bra ökar i de svenska skolorna. Ett sätt att minska dessa krav men samtidigt öka elevernas studieresultat är att lära eleverna minnestekniker. Framförallt en teknik från antiken nämligen Loci-metoden. Loci-metoden är en enkel teknik som går ut på att associera informationen som ska läras in till bilder och koppla det till välbekanta platser som det blir som en promenad.  Genom att införa minnesteknik som en del av lärarutbildningen blir det betydligt enklare för lärare att lära eleverna dessa tekniker.

Den största anledningen till att elever bör lära sig minnestekniker beror på att det är vetenskapligt bevisat att människor som använder synen som sinne tänker mycket bättre i bilder. På så vis kan eleverna både lära sig och ta till sig information mycket snabbare än tidigare med jämfört med de traditionella inlärningssätten.  Genom att visualisera och associera informationen till bilder sätter sig informationen direkt i långtidsminnet. På så viss stannar den inlärda informationen kvar betydligt längre. Det skolorna kan göra för att uppmärksamma minnestekniker är att ha olika temadagar där skolan går igenom olika studietekniker och framförallt minnestekniker till barnen.

Skolorna kan också ha olika föreläsningar som handlar om minnestekniker där eleverna får vara involverade och lära sig. Det är betydligt enklare att göra om länder till olika bilder i geografin än att bara rabbla ländernas namn som sedan glömts bort. Vem har exempelvis fått lära sig att Italien liknar en stövel? Vem har sedan glömt det? Antagligen ingen och detta är ett ytterligare exempel på minnesteknikens effektivitet, har något väl satt sig glömts det inte bort.  

Det har också genomförts olika tester där en grupp fick lära sig minnestekniker och använda dem i 6 månader medan en annan använde de traditionella inlärningssättet. Gruppen som lärde sig minnestekniker hade höjt sina studieresultat med god marginal medan andra gruppen inte hade höjt sig någonting. Människor som tränar sina hjärnor med hjälp av har också lägre risk för framtida hjärtsjukdomar och minnesförluster som exempelvis demens och Alzheimers.

Jag använder minnesteknik efter av en slump hittat en bok och provade metoderna och kände att det gick betydligt enklare att lära sig samtidig som det blev roligare när det gick enklare. Denna bok med dessa tekniker förändrade mitt liv och mitt inlärningssätt totalt. Idag använder jag mig enbart av minnestekniker både i skolan och privatlivet. Jag kan efter att ha lärt mig teknikerna gå och sätta mig på ett prov och veta med gott samvete att det jag har pluggat och lärt mig sitter kvar, vilket som i sin tur minskar stressen och nervositet inför ett prov.

Avslutningsvis bör eleverna få lära sig minnesteknik för att förbättra deras inlärningsförmåga och öka studieresultaten i svensk skola. Minnestekniker kan också minska psykisk ohälsa i skolorna och öka elevernas motivation till att vilja lära sig. Inför minnesteknik i skolan!

Gästskribent: Melker Torslén

Idag bygger svensk narkotikapolitik på den så kallade nollvisionen, dvs att målet är att ingen ska dö av narkotikamissbruk vilket definitivt kan ses som ett eftersträvansvärt mål. Motiveringen till detta ska vara utifrån FN:s mänskliga rättigheter enligt regeringen. Detta kan dock ses som lite märkligt då SVT flera gånger har rapporterat att  FN-kontoret för mänskliga rättigheter har gett Sverige skarp kritik just för att vi inte möter de mänskliga rättigheterna med vår narkotika politik.

“Vi brukar betrakta Sverige som ett föregångsland med väldigt progressiv politik. Därför blev jag förvånad över att se hur landet ligger efter i narkotikafrågan”

Flavia Pansieri, biträdande högkommissionär för mänskliga rättigheter.

Men hur illa är det då egentligen? Svaret är att det är värre än ni förmodligen vågar tro. Narkotikadödligheten i Sverige är hela fem gånger högre än i EU som helhet. EU har en dödlighet på 21 personer per 1 miljon invånare och Sverige en dödlighet på 100 personer per miljon. Det är så illa att endast Estland har högre med 103 dödsfall per miljon baserat på en rapport från EU:s narkotikabyrå EMCDDA. Sverige har alltså näst högst narkotikadödlighet i hela EU. 

Vad finns det då för andra tillvägagångssätt när det gäller narkotikapolitik? En potentiell metod är en avkriminalisering av narkotikabruk. Detta innebär att det inte längre är ett brott att bruka narkotika samtidigt som det fortsätter vara ett brott att sälja eller tillverka narkotika.

Detta har två syften. Det ena syftet är att göra det lättare för missbrukare att söka hjälp utan att riskera att bli straffade och på så sätt se till att fler kontaktar sjukvården vid problem. Det andra syftet är att undvika att missbrukare blir uteslutna ur samhället då en prick i registret bl.a. gör det svårare att få jobb, dvs att risken för arbetslöshet och fattigdom ökar markant. Med tanke på att vi vet att en stor orsak till missbruk är fattigdom gör detta det hela till en potentiell ond spiral. Dessutom finns risk att folk vänder sig till brottslighet för att få en inkomst om de inte kan få det lagligt. 

Många menar dock att en avkriminalisering skulle öka antalet missbrukare explosionsartat. Faktum är att om vi tittar på ett land som har genomfört en avkriminalisering så stämmer inte det. Det land som är väldigt känt för denna narkotikapolitik är Portugal där den förväntade explosionen av nya droganvändare aldrig kom efter att narkotikabruket avkriminaliserades.

Vad kan vi då se för effekter av Portugals avkriminalisering? Portugal införde sin avkriminalisering år 2001 och 1999 hade Portugal 369 narkotikarelaterade dödsfall. 17 år senare, alltså 2016, hade de endast 27 narkotikarelaterade dödsfall vilket är en minskning med över 92% enligt en rapport från Mälardalens Högskola. Mellan åren 2000 till 2013 minskade antalet Hiv-infekterade injektionsmissbrukare från 1482 till 78 vilket är en minskning med mer än 94%, vilket tros bero på att fler vågade söka sig till vård och sprututbyten när de inte längre riskerade att bli straffade för det. Dessa siffror gör det väldigt svårt att ignorera avkriminalisering som ett verktyg för att minimera skadeverkningarna som narkotika orsakar.

Sammanfattningsvis kan man säga att svensk narkotikapolitik är ungefär lika progressiv som Saudiarabiens jämställdhetspolitik. Att helt ignorera avkriminalisering som en möjlighet är att spotta människor med missbruksproblem i ansiktet.

Skribent: Carl Sjöbäck

Under senaste tiden har Kina återigen kritiserats för deras antihumanistiska och antidemokratiska ageranden. Kina har under den senaste tiden inte bara förtryckt friheten i Hong Kong och brutit mot tvåsystemsöverenskommelsen, de har också systematiskt fängslat människor i vad man utan problem skulle kunna kalla koncentrationsläger utifrån deras tro, etnicitet och utseende. Och vad är den fria världens respons?

Jo, mer handel. Vi fortsätter handla med diktaturer som Kina, Saudiarabien och Ryssland som inte följer de mänskliga rättigheterna. Detta betyder att regimen i dessa länder kan fortsätta med sitt systematiska förtryck utan att få några konsekvenser.

Detta är något som de fria demokratierna borde reagera på. Vi borde inte tillåta Kina som idag är ett av de länderna som inskränker mest de mänskliga rättigheterna vara de land som snart går om USA i ekonomisk kraft. Hur skulle vår värld se ut då? Skulle vi vara tillbaka i 30-talets Europa med antiliberala regimer som långsamt tar över den globala politiska sfären?

För att världens demokratiska samhällen skall överleva och försätta förbättra liv över hela världen behöver vi ha starka ekonomiska stater, unioner och växande ekonomier. Vi borde gå ihop för att sluta handla med diktaturer. Detta är inte något, även om den amerikanska president Donald Trump hade önskat det, något som länder kan göra själv.

Jag är övertygad om att om länder som USA, Tyskland, Japan med flera skulle sluta handla med antidemokratiska länder skulle det kunna göra skillnad. Den åsikten är jag inte ensam om. Den tredje september 2020 rapporterade Dagens Industri om en analys som Bloomberg Economics hade gjort. Den visade på att om länder som USA, Japan, Sydkorea, Tyskland och Frankrike skulle separera sig från Kina skulle deras ekonomiska tillväxt 2030 kunna gå från 4,5% årligen till 1,6% vilket skulle betyda ungefär 35 % i tillväxtsminskning. Detta är i min mening väsentligt för att Kina skall börja demokratiseras och liberaliseras.

En fri marknad utan krav kommer aldrig demokratisera. När diktaturer som Saudiarabien och Kina missbrukar det välståndet och makt en fri marknad ger har de förbrukat den rätten.

Vi kan inte sitta bredvid och se på när människors rättigheter inskränks och deras tyranner badar i lyx. Idéen om att frihandel oavsett krav skulle demokratisera kan vi se tydligt inte har fungerat.För att vår liberala demokrati där människors frihet, rättighet och vilja stärks ska vara lika stark, lika mäktig och lika fri måste vi agera.

Ett land kan aldrig stoppa en tyranni. Endast den liberala världen, önskan av folket och smarta strategier kan stoppa regimer som inte följer de mänskliga rättigheterna.

Skribent Axel Hulthén Sagert

Sol, sommar och semester betyder för många västkustbor att dagarna spenderas till sjöss. I tider av pandemi kan båten tyckas vara ett utmärkt sätt att spendera sommaren, men det alltmer populära båtlivet har inneburit stora påfrestningar på miljön. Boven i det miljödrama som utspelar sig i våra skärgårdar utgörs av de gamla tvåtaktsmotorer av förgasartyp som fortfarande används av många båtägare.

Enligt Trafikverket uppgår antalet motorer av detta slag i Sverige till ungefär 200 000. Problemet med denna typ av äldre motorer är att de släpper ut närmare 30% av det använda bränslet oförbränt. Bensinen orsakar sedan stora skador på det växt- och djurliv som utgör västkustens attraktiva kustmiljö.

För att sätta stopp för problemet startade Transportstyrelsen i början av sommaren en kampanj för att uppmana svenska båtägare att skrota sina gamla tvåtaktsmotorer. Samtidigt förklarade man att ett förbud av motorerna skulle kunna bli aktuellt om ingen förändring sker. Tanken med detta är givetvis god, men samtidigt måste man förstå att en ny motor kostar så mycket pengar att detta blir en omöjlighet för många båtägare.

Lyckligtvis finns det ett alternativ, för även om vi kanske allra helst hade sett att de gamla tvåtaktsmotorerna helt fasades ut finns det ett sätt att skydda miljön utan att det innebär allt för stora påfrestningar på människors privatekonomi. För att möta efterfrågan på miljövänliga bränslen har det utvecklats bensin med betydligt lägre halt av de skadliga kolväten som utgör en stor del av den “vanlig” bensinen. Det mest kända av dessa bränslen är alkylatbensin som om använd i en tvåtaktsmotor kan reducera utsläppen med upp till 90%. Trots detta använder endast 10% av de som har motorerna detta bränsle, och det är därför uppenbart att något mer behöver göras.

Som jag ser det är dags att införa ett förbud av användandet av “vanlig” bensin i alla tvåtaktsmotorer som bygger på den miljöskadliga tekniken. På detta sätt kommer efterfrågan på de miljövänliga alternativen att öka, vilket i sin tur ger företagen möjligheter att skapa en skalekonomisk produktion. På så sätt kommer priset på den miljöbensin som idag kostar orimligt mycket pengar att sjunka, och fler båtägare får möjlighet att göra miljön en tjänst.

Vinsten för västkustens orter är uppenbar. Genom att skydda vår unika skärgårdsmiljö ökar vi chanserna att västkusten även i framtiden kommer att vara attraktiv och levande med goda möjligheter till turism. Men om detta ska bli verklighet – om även de framtida västkustborna ska få uppleva sköna sommardagar kring kobbar och skär – ja då är det hög tid att vi ser till att de som kör båt gör det med ren bensin i tanken.

Gästskribent: Tom Holtorf

De viktigaste kurserna i skolan är språkkurserna. Det faktumet kan komma som en chock för vissa, men egentligen är det ingen nyhet. Sveriges regering har bestämt att språk på gymnasiet inte bara ska ge vanliga betyg, utan även meritpoäng. Meritpoäng kan förklaras som bonuspoäng för elever som har läst utökade språkkurser och matematik. Meritpoängen kan öka elevers meritvärde med upp till 2.5, vilket underlättar att komma in på universitet oberoende av program. Varför ska elever som har läst språkkurser vara mer värdiga till universitet än de som läst andra ämnen? Systemet är både orättvis och kontraproduktiv och därför bör meritpoäng tas bort.

Först och främst påverkar meritpoäng elevers slutgiltiga meritvärde alldeles för mycket. Att ha fullt meritpoäng på 2.5 har samma effekt som att höja alla betygen med ett betygssteg. Skolverket har själva redovisat meritpoängsystemet 2018 och mycket riktigt konstaterat att den har en stor påverkan på elevers ämnesval. Att gå miste om meritpoäng är som att skjuta sig själv i foten, och därför känner sig många elever tvingade till att välja språk trots att de inte är intresserade eller har användning för det.

Eleverna kan inte heller välja vilket modernt språk som helst då moderna språk 1 och 2 inte ger meritpoäng. Skolverket förväntar sig alltså att 12-åriga barn kommer veta vilket språk de vill läsa på mellanstadiet för att sedan fortsätta läsa det fram tills de är vuxna på gymnasiet. Det är en helt orimligt förväntan som straffar tusentals ungdomar som vill lära sig ett nytt språk efter grundskolan. Om tanken är att elever ska uppmuntras till att läsa mer språk, borde inte skolverket uppmuntra elever att välja språk som de faktiskt vill lära sig? Det är kontraproduktivt och helt meningslöst att försöka tvinga folk att lära sig ett språk.

Trots att meritpoängssystemet tvingar elever till att välja språkkurser, uppmuntrar den inte eleverna att faktiskt lära sig språket. Oavsett vilket betyg man får är meritpoängen är alltid det samma, och därför väljer många elever att endast satsa på betyget E när de egentligen skulle kunna söka sig till ett högre betyg. Många av eleverna med bristande motivation sätter nästintill ingen energi på kursen och lär sig därför nästan ingenting heller. Lärarnas riksförbund sammanställde en undersökning angående ungdomars bristande språkintresse i skolan 2017-2018. Undersökningen kom fram till att elever väljer språk utifrån taktiska meritpoäng, vilket leder till att nästintill inga elever söker till språkkurser som inte är meriterande.

Ordförande för Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlén skyller inte de bristande kunskaperna på meritpoängen, utan istället på ungdomarna: “Tyvärr verkar inte eleverna ha medvetenhet eller tillräckliga kunskaper om vikten av språk i arbetslivet.” Man kan undra hur Fahlén tänker när hennes egna undersökning pekar på att det är meritpoängen som styr hur mycket elever jobbar och vilka språkkurser de väljer, inte ungdomarnas egna passion. 

Slutligen kan man konstatera att språk är otroligt viktigt. Inte bara för individen, men även för Sverige som land. Det finns ingen tvivel om att meritpoäng har fått fler personer att läsa språk, men har meritpoängen fullföljt sitt syfte att ungdomar ska lära sig mer språk? Om man litar på Lärarnas riksförbunds undersökning och skolverkets uppskattningar är svaret nej. Systemet belönar minimal engagemang i språkkurser och straffar eleverna som vill byta språk. Utan meritpoäng skulle elever själva få välja vilka ämnen de vill läsa, själva få bestämma vad som är viktigt i skolan och själva få välja språkkurser utan statens inblandning. Ungdomar behöver inte ett dåligt system för att lära sig språk i skolan, och därför bör meritpoäng tas bort!

Skribenter: Olle Johnsson och William Ejeborg

De senaste veckorna har en våg av sällan tidigare skådad regimkritik sköljt över Belarus, som går till presidentval den nionde augusti. De tre främsta utmanarna till sittande presidenten Lukasjenka har antingen fängslats eller tvingats till landsflykt, men likväl strömmar tiotusentals belarusier till valmöten där de fängslade politikernas hustrur och medarbetare, Svetlana Tikhanouskaya, Veronika Tsepkalo och Maria Kolesnikova
kampanjar för fria demokratiska val. Sveriges regering och Ann Linde borde ta till vara på den väckelse som nu sker i Europas sista diktatur, och stötta demokratiaktivisterna i Belarus fullt ut. 

• 

• 

Belarus, som i Sverige tidigare kallats Vitryssland, strävar ännu efter 30 år att finna sin identitet som självständigt land beläget mellan EU och Ryssland. Landet har historiskt sett ofta gått under radarn, och kategoriserats som en tyrannisk utpost eller rent utav en del av Ryssland. Detta trots att avståndet från Sverige är knappt 50 mil, och dess kopplingar till Sverige sträcker sig tillbaka till vikingatiden. EU och Sverige behöver stå bakom Belarus suveränitet, motsätta sig ryska påverkansförsök och främja belarusiernas rätt att själva välja sin väg i geopolitiken. 

Aljaksandr Lukasjenka tog över makten 1994 och har sedan dess “vunnit” alla val han ställt upp i. Förutom den gemensamma nämnaren att Lukasjenka vunnit samtliga val så har dessutom samtliga val underkänts av internationella valobservatörer på grund av fusk och hot mot oppostionskandidater. I år kommer inte ens Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skicka några observatörer på grund av bristande insyn i valkommissionens arbete. 

Regeringens strategi att satsa på civilsamhällesorganisationer som ska göra Bealrus demokratiskt är lovvärd men har inte genererat några särskilda resultat. Den massiva mobilisering som skett de senaste månaderna i Belarus har istället skett online och via sociala medier. För demokratirörelsen som blossat upp i Belarus krävs uppbackning från den demokratiska världen och en tydlig signal att de inte står ensamma i sin kamp. Därför är tystnaden från Ann Linde särskilt allvarlig. 

Då allt pekar på att Lukasjenka kommer fuska sig till valsegern även i detta val måste banden mellan Europas och Belarus befolkning stärkas för framtiden. Belarusier behöver fortfarande visum för att resa till Sverige och Schengenområdet, men är den grupp som får avslag i minst utsträckning – ynka 0,3%. Sverige bör därför ta bort det visumkrav som idag finns för belarusiska medborgare som vill komma till Sverige. 

Sverige bör även sluta ge bistånd till Belarus som idag får ekonomiskt stöd för projekt kopplade till hållbarhet. En diktatur som saknar intresse för demokratisering ska inte heller få biståndspengar av den svenska staten. 

Historia skrivs just nu på gatorna i Minsk och för första gången på mycket länge så finns möjligheten för demokratisering i Belarus. Den svenska regeringens ointresse för det som nu pågår i Belarus är ett svek mot den generation belarusier som tror på ett demokratiskt och självständigt Belarus. Dina ord gör skillnad Ann Linde.  

Olle Johnsson Utrikespolitik Talesperson Liberala Ungdomsförbundet 

William Ejeborg Ledamot i Liberala Ungdomsförbundets Internationella Utskott

Gästskribent: Leonard Bektas

Den tredje augusti för sex år sedan var inte en dag som alla andra för invånarna i staden Sinjar i nordvästra Irak. IS intog staden och påbörjade en kampanj av etnisk rensning och folkmord mot stadens yezidiska befolkning. Detta folkmord har erkänts av organisationer som FN och EU, samt av länder som Skottland, Armenien och Australien. Det är dags att den svenska regeringen gör yezidierna rättvisa och erkänner folkmordet.

Den tredje augusti 2014 intog IS den yezidiska staden Sinjar i nordvästra Irak. Majoriteten av invånarna i staden var Yezidier, en etnoreligiös grupp som återfinns i norra Levanten som följer religionen sharfadin. De har varit förtryckta i århundraden och har utsatts för 72 folkmord, detta skulle bli det 73:e. Då kurdiska Peshmerga retirerat stod staden i princip utan skydd vilket ledde till att IS kunde driva igenom massakrer, kidnappningar och avrättningar. Yezidierna tvingades fly upp på Sinjarberget för att undvika en säker död under IS. De yezidier som tillfångatogs av IS ställdes inför ett ultimatum; konvertera till sunniislam eller dö. Kvinnorna kidnappades, såldes som slavar eller våldtogs. Det finns historier om kvinnor som efter att de våldtagits hoppat från klippavsatser på Sinjarberget för att de inte kunde leva med sig själva efter det de tvingats genomlida.

Västerländsk intervention tillsammans med kurdiska styrkor lyckades tillslut trycka tillbaka IS ur staden och skicka humanitär hjälp till de yezidiska flyktingarna fast på berget. Utan denna assistans så hade det redan hemska folkmordet med all säkerhet blivit ännu värre. Verkligheten är dock att såren som IS rev upp är långt ifrån läkta. 500 000 tvingades fly, 5000 dödades och upp till 10 000 kidnappades, varav många fortfarande är försvunna. Yezidierna har inte heller kunnat återvända till staden eftersom IS lämnade efter sig flertalet dödsfällor i form av minor.

Idag är livet lång ifrån normalt för yezidierna i Sinjar. Massgravar upptäcks fortfarande, kvinnor är fortfarande försvunna och minor röjs dagligen. Det vore inte mer än moraliskt rätt för regeringen att erkänna detta brott mot mänskligheten som det folkmord det faktiskt är.

Gästskribent Lovis Lindquist

Slisk, Varulv, Nyckelpiga, Wasp, Messiah, Traktor Destruktor och Amiral. Alla är de exempel på namn Skatteverket gett avslag på och listan kan göras ännu längre (och roligare). Många namn kan man kanske förstå varför de fått avslag men varför ska Skatteverket bestämma detta? 

Att man inte får namnge sina barn till vad som helst är rimligt, så sent som i år var det t.ex. ett par föräldrar som ville döpa sitt barn till Fisen. Då barnet inte själv väljer sitt namn är det rimligt att barnet inte har ett namn som av uppenbara skäl kommer utsätta barnet för t.ex. mobbning. Men om en myndig person vill byta namn borde hen rimligtvis få byta till vad hen själv vill utan att staten ska lägga sig i. Om man är dum nog att vilja byta namn till t.ex. Hitler eller Kuken så borde man rimligtvis själv få ta konsekvenserna av det.

I namnlagen står det följande “Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.” Vissa namn kommer självklart väcka anstöt, som Hitler eller Kuken men det är föga troligt att ett stort antal människor skulle vilja byta namn till det. I fall som inte är lika extrema blir detta svårare att bestämma. Det som väcker anstöt hos en person behöver nödvändigtvis inte göra det hos någon annan. Det är subjektivt och borde då rimligtvis inte bestämmas av Skatteverket.

Detta är dock långt ifrån den enda regeln om vad man får heta. Reglerna för vad man får heta i förnamn är inte många till skillnad för reglerna för efternamn. Man får t.ex. inte byta till ett efternamn som är detsamma som ens förnamn, kan förväxlas med någon annat (även ett utländsk efternamn) eller tillhör en utdöd släkt. Det enda dessa regler gör är att stoppa folk från att heta något som på inget sätt skadar någon annan och borde därför tas bort.

Att namnlagen är onödig kan verka som en oviktig och lite löjlig fråga, inte minst nu i kristider, men till syvende och sist handlar det om att individen själv ska få bestämma över sig själv utan att staten lägger sig i. Staten har betydligt viktigare saker att bry sig om, t.ex. sjukvård eller skola, och att reglera folks namn är inte en av dess kärnuppgifter.