Skribent Liv Näslund

Tradition och förnyelse. Det brukar min skola, Hvitfeldtska gymnasiet, kalla för sitt valspråk. Orden påminner mig lika mycket om vår medlemstidning.

Jag har funderat en hel del på vad jag ska skriva för text den här veckan. Om jag ska försvara LUF Västs nya ståndpunkt kring mediestödet, kanske passa på att uppmärksamma Jan Björklunds deltagande i Let’s Dance eller skriva några stycken om hållbart engagemang? Om jag borde skriva om Stora Frågor. Om Ulf Kristerssons bild i jaktkläder, Jimmie Åkessons vidriga aktivism, eller något fint om katederundervisning. Men så är det ju också min sista text som skribent för Liberala Kuriren, ja till och med den nuvarande redaktionens sista text.

I maj förra året, mellan stressiga europaparlamentsvalskampanjer (möjligtvis längsta ordet ni läst) och hetsiga skoldebatter, lyckades LUF Väst klämma in en lanseringsfest för den tidning som under de senaste nästan tio åren legat vilande. 

“Länge har det i Liberala Ungdomsförbundet i Väst funnits en vilja och ambition att väcka kuriren ur den dvala som den befunnit sig i under nästan 10 år. Därför är det med stor glädje tidningen idag återlanseras med en ny redaktion och en nytt hem på denna hemsida.

Under Liberala Kurirens livstid har den varit en plantskola för flera generationer av unga liberaler. Med dagens uppstart är målet att denna tradition ska fortsätta in i framtiden.” skrev redaktör Olle Johnsson på den här hemsidan samma kväll. 

77 år tidigare, 1942, grundades vår medlemstidning. Vackrast av allt är kanske ändå att den ända fram till slutet av 00-talet kom i tryckt utgåva. Riktigt där är vi inte än, men hemsidans start får ändå ses som ett viktigt steg i distriktets vision om givande medlemsskolning och opinionsbildning. Det är viktigt det där, att engagemang kan få tas i olika uttryck, och att skrivande får vara en del av det. För såväl dagens skribenter som framtidens pennor.

Liberala Kuriren fyller många syften. Primärt är den ett bra forum för unga liberaler i väst att få öva på sitt skrivande. Fundera ut teser, sedan skriva, skriva om, ändra, omformulera lite. Bli korrad, sedan ändra igen. Fundera ut var skiljetecknet ska vara, hur man formulerar en lagom arg ingress och hur man skriver olika typer av texter. Därefter bli irriterad på redaktören för att denne redigerat fel och sist men inte minst använda exakt samma text till nästa veckas skolarbete. 

Dessutom fungerar distriktets tidning verkligen som en bra plattform för att nå ut med sina åsikter och opinionsbilda på ett inte allt för prestigefullt och komplicerat sätt. Tidningen har högt i tak, det har den alltid haft. Det finns något fint i det, precis som det finns något viktigt i att medlemmar tillåts fundera, formulera, och nyansera något som sedan blir offentligt. Något man kan ta på.

Själv är jag tacksam över att jag sedan i maj haft äran att som skribent fått testa nya argument, repetera gamla, försöka hålla deadlines och störa era flöden med klyschiga citat om utbildningspolitik och fri journalistik. Framför allt har jag under det senaste året verkligen fått träna mitt skrivande. Det har varit jättekul, lärorikt på så många sätt och ibland jättesvårt. 

Så blir det sannolikt för den nya redaktionens skribenter också. Andreas Millings, Sophia Jennersjö, Kaspian Persson, Jacob Welander, Axel Hulthén Sagert, Jenny Svantesson och Carl Sjöbäck, som under ledning av Olle Johnsson i fortsättningen kommer förgylla era fredagar med arga debattartiklar, filosofiska funderingar och spännande intervjuer. Grattis till er som har ett så roligt uppdrag framför er, och till oss som kommer få läsa det ni skrivit!

Det är fint att vi fortsätter värna Liberala Kurirens långa tradition som plantskola för och av unga engagerade. För de som hellre vässar pennan än höjer rösten. 

Låt stå, även i fortsättningen. 

Skribent Thea Erlandsson

Sandra Daniel älskar chips, Liverpool och mänskliga rättigheter. Med över tio års erfarenhet av politiskt engagemang i civilsamhället och djupt intresse för internationell politik tog Sandra LUF Väst med storm. Nu har hon blivit vald till ordförande och ser framemot att leda distriktet framåt i kampen för gränslös frihet.

Förutom att kämpa för liberalismen studerar hon stats- och Europavetenskap vid Göteborgs universitet, umgås med familj och vänner, och älskar att resa. Vi träffas en fredag eftermiddag på café Husaren i Haga i Göteborg och jag börjar med att fråga Sandra hur det känns för henne att ha blivit till ordförande för LUF Väst. “Jag känner mig hedrad och glad, det är en stor ära”, svarar hon och ler stort.

Hon talar vidare om vikten av att låta politiken få fortsätta vara ett äventyr och att ge medlemmarna möjlighet att få utlopp för den eld och passion som finns inom dem. Därför vill Sandra bygga vidare på det organisatoriska och opinionsmässiga arbete som Soroush Rezai påbörjade under sin tid som distriktsordförande, med ett ytterligare fokus på det hållbara engagemanget. Hon understryker det viktiga i att hållbart engagemang kommer upp på agendan och att vi måste komma ihåg att ta hand om varandra.

När det gäller vilket politiskt område Sandra vill arbeta mer med är internationella frågor givet. Redan innan Sandras engagemang i LUF och det internationella utskottet, arbetade hon med just utrikespolitiska frågor. Och det var dessutom LUF:s utrikespolitik som fick Sandra att gå med i LUF. Hon tilltalades av LUF:s förmåga att vända och vrida på frågor ur olika perspektiv och inte se allting som svart eller vitt, utan våga utforska svårare frågeställningar i gråzonen däremellan. “Ytterst få frågor har enkla svar, och om man landar i ett enkelt svar har man inte tänkt tillräckligt”, betonar Sandra.

Hon anser att partipolitiken kan vara alldeles för ensidig och att LUF då måste vara en motvikt. En ideologisk vakthund som inte bara lyfter frågan om frihet i Sverige, utan även ser de ofria vindarna runt om i världen. Med fängelsedomen mot Gui Minhai är detta en fråga som känns mer och mer aktuell. Men som Sandra själv anmärker, “Där ofrihetens kängor etsar sig fast, kommer även motståndet göra det”, och det stämmer sannerligen.

LUF Väst förslag om att döpa om Grönsakstorget i Göteborgs till “Gui Minhais torg” har fått stöd av flera politiker, bland annat Cecilia Malmström. En kamp som Sandra kommer att leda. “Som ledare är det grundläggande för mig att våga gå längst fram och driva opinion, men vad som är ännu viktigare är att kunna gå sida vid sida, som en vän, med medlemmar”, säger Sandra. Hon talar passionerat om hur en ledare ska kunna motivera sina medlemmar att fortsätta kämpa och slåss för det dem tror på.

Under hösten har LUF Väst genomfört flera kampanjer och demonstrationer, för Gui Minhai, Hong Kong och uigurerna. Något som Sandra vill fortsätta med framöver. Förutom detta vill Sandra även försöka bygga fler broar och samarbeta med andra organisationer och ungdomsförbund. På frågan om vad hon, som ny distriktsordförande, vill skicka för meddelande till LUF Västs medlemmar svarar hon snabbt och självklart, “Jag må vara er nya DO – men jag är först och främst er vän i kampen för gränslös frihet”.

Efter ett intressant samtal om LUF Väst och Sandras politiska framtid får vi äntligen svar på det som vi alla undrar. Estrella eller OLW? “OLW helt klart, men Sensations Thai Sweet Chilli är en av mina stora favoriter. Den upptäckte jag när jag var i England på utbytestermin”, svarar Sandra.

Gästskribent: Soroush Rezai

En höstdag för sex år sedan såg jag att Liberala ungdomsförbundet kampanjade i kapprummet på mitt gymnasium. Jag och en kompis gick förbi och jag vill minnas att de som deltog var Tommy Ky(f.d. ordf. LUF Södra Älvsborg), Simona Mohamsson(f.d. vice ordf. LUF), Marcus Nilsen(f.d. ordf. LUF Väst) och eventuellt någon mer. Bara några dagar tidigare hade jag blivit medlem i LUF så jag tänkte att jag förtjänade en sån där tygpåse. Jag gick fram och bad om att få en: ”du måste bli medlem” fick jag som svar av Tommy. Jag orkade inte leta upp välkommen till LUF-mejlet och de, särskilt Simona, trodde inte att jag var medlem så jag glömde påsen och gick vidare.

Några månader senare i januari 2015 behövde LUF Borås en ny styrelse efter att en stor del av den avgående flyttat för att plugga i Göteborg. Då blev jag vice ordförande för klubben och där började jag min resa i LUF. Efter tre år i klubbstyrelsen blev jag vice distriktsordförande under Marcus Nilsen. Under två års tid, inklusive valet 2018, fick jag vara med och leda distriktet som vice distriktsordförande och sedan 2019 som distriktsordförande.

Under min tid som distriktsordförande har styrelsen haft ett särskilt fokus på att distriktets interna arbete fungerar. Vi har bedrivit en framgångsrik (ur vårt perspektiv) EP-valrörelse och vi är idag det största distriktet i LUF med stor marginal. Vi har haft många aktiviteter och jag vill särskilt lyfta Summercamp och kanottävlingen, där höjdpunkten måste ha varit när Tommy och Andreas välte sin kanot två gånger. Under åren har jag lärt känna så många engagerade och taggade medlemmar som vill vara med och göra världen till en bättre plats och jag ser fram emot att följa era resor i framtiden.

En sak som jag vill skicka med till er som kommer fortsätta i distriktet efter mig, är att våga skälla på partiet när det är befogat. LUF är inte partiets värvningsmaskin, vi finns inte till för att fylla på med nya medlemmar. Lyckas partiet inte värva egna medlemmar kan de inte förvänta sig att vi ska göra det åt dem. Vi ska vara en organisation där våra medlemmar kan växa och engagera sig så mycket eller lite de vill, så att de på sikt kan ta steget in i partiet om det är målet. Det innebär såklart att vi behöver ha en god relation till partiet och vara sakliga i vår kritik – men ibland behöver LUF säga ifrån ordentligt och då ska vi göra det.Sist men inte minst:

Det absolut viktigaste är att ha kul.

Har man inte kul är det inte värt det. Engagera er till den grad att ni hinner med övriga livet också, våga alltid säga till om ni har tagit på er för mycket och glöm inte att ha kul på vägen. Det kommer inte alltid att vara kul men om man försöker hitta något att glädjas åt åtminstone någon gång i veckan kommer ens engagemang bli mycket hälsosammare. Jag ser t.ex. fram emot att ta bort den illiberala punkten om att distriktet är för kungahuset ur handlingsprogrammet under årsmötet i helgen.

Tack för att jag, på olika sätt fått företräda er i fem års tid. Det har varit något av det roligaste och mest givande jag har fått göra, även om det stundtals har varit krävande och på bekostnad av annat. Nu lämnar jag över ordförandeklubban till någon annan och jag är övertygad om att hen, tillsammans med den nya styrelsen, kommer lyckas minst lika bra som nuvarande distriktsstyrelse har gjort. Stötta de som blir valda på lördag och gör ert bästa – ert bästa räcker och blir över.

Soroush Rezai, distriktsordförande

Gästskribenter: Helia Roofpanah och Jonathan Lilja

Islamiska regimen i Iran är inget nytt. Det var 1979 som den islamiska regimen tog över makten i Iran genom en statskupp och sedan dess har de förtryckt, torterat och mördat tusentals oskyldiga människor. Iranska medborgare har flera gånger demonstrerat och uttryckt sitt missnöje med regimen. Trots det har den islamiska regimen fortsatt göra livet svårare för kvinnor, politiska aktivister och andra iranier som önskat frihet för sig själva och sitt land. Än finns det dock hopp för att det iranska folket ska få leva i frihet. Tusentals demonstranter har den senaste tiden trotsat regimen och riskerat sina liv för ett friare Iran. Sverige måste stå upp för frihetskämparna och bidra till mänskliga rättigheter i Iran genom att ta ett hårdare tag mot ledarna av den islamiska regimen. 

Ekonomin har förvärrats i Iran på grund av sanktionerna som riktats mot landet. I november 2019 dubblades bensinpriserna i Iran. Regimen påstår att en höjning av bensinpriserna är en strategi för en förbättrad ekonomi. Iranier från alla olika landsdelar, från städer och landsbygd, gick ut och protesterade för sina rättigheter i Iran. Under demonstrationerna, som påbörjades p.g.a. missnöje med bensinpriserna, klagade befolkningen snart även på andra problem som iranier upplever. Iranier var trötta på korruption och dålig ekonomi och krävde ett bättre resultat, en förändring i ekonomin och fler rättigheter. Det dröjde inte länge för islamiska regimen att besvara demonstrationer med våld. Folket förlorade tillgång till internet. Sociala medier som tidigare användes för att sprida information gick inte längre att användas i Iran. Omvärlden skrek.

Runtom hela världen gick folk ut på gatorna och visade sitt missnöje. “Death to Khamenei” hördes runt hela världen från iranier som var oroliga för sina älskade. Amnesty International skrev både under själva demonstrationerna och senare under december, att antalet demonstranter som har mördats är okänt. Antalet offer, som tidigare hade uppskattats till runt 100, höjdes till cirka 1500. Och efter ett tag verkade oroligheterna vara på väg att dö ut. Demonstrationerna tog slut, befolkningen hotades och tystades. Internet kom tillbaka och omvärlden slutade att bry sig om det iranska folkets öde. 

Allt hände abrupt. Den 3 januari 2020 dödades Ghasem Soleimani i Irak. Den iranska befolkningen uppmuntrades av Khamenei att ta sig ut på gator för att hela nationen skulle sörja sin “hjälte”. Under Soleimanis begravning omkom runt 50 personer som blev nedtrampade och mer än 100 personer skadades. Regimen skulle hämnas Soleimanis död. Bara några dagar efter Soleimanis död besköts amerikanska militärbaser i Irak med raketer från Iran. Ungefär sex timmar efter raketbeskjutningar kraschade ett ukrainskt civilflygplan efter några sekunder i luften i Tehran. 176 passagerare dog. Världen skrek. Iranier återkom till sorg. De gick ut på gatorna igen. Demonstranter mördades. 

Den islamiska regimens hemskheter skulle ta flera sidor, flera böcker och hundratals artiklar att beskriva helt. Men en sak är tydlig, Iran styrs av en totalitär diktator och Sverige ska göra allt för att motverka diktaturer. Sverige ska inte vara neutrala eller tysta. Sverige ska inte vara avvaktande  mot diktatorn. Sverige, som är ett av världens mest demokratiska länder, måste visa sitt missnöje och handla därefter. Sverige och EU måste omedelbart införa hårdare sanktioner mot regimen och de som förtrycker. Sverige måste sätta krav på regimen och vara tydliga med vårt missnöje. 

Skribent Andreas Millings

Försvaret är en institution som praktiskt sett alla länder är beroende av för att försvara sitt territorium och självständighet från främmande makter. I dagens Sverige har försvarsmakten fokuserat på att öppna upp sig för jämlikhetens skull med budskapet ”alla är välkomna”. Men hur jämlikt är egentligen försvaret?

Vi lever i ett jämlikt samhälle. Sverige är det mest jämlika landet i världen sägs det, men vi har ett försvar som faktiskt inte är så jämlikt som det påstås. Nyligen verkställdes den allmänna värnplikten som även omfattar kvinnor vilket den inte gjort tidigare. Visserligen är det ett steg i rätt riktning trots att jag är negativ till att tvinga in ungdomar till försvaret. Dock så finns det en grupp som exkluderas från värnplikten.

De med neuropsykiatriska syndrom d.v.s . de på autismspektrat och dem med ADD och ADHD. De blir inte inkallade till mönstring och alla ansökningar ger avslag. Varför är detta ett problem? Är det inte viktigt att de med särskilda behov inte ska kallas in till armén?

Sverige är ett alldeles för svagt land för att exkludera människor som frivilligt söker till försvarsmakten. Med en befolkning på 10 miljoner skulle vi aldrig klara av ett angrepp från exempelvis ryska armén där deras totalförsvar uppgår till just 10 miljoner. Överbefälhavaren uttryckte i en artikel 2013 att Sverige skulle klara sig i en vecka under ett angrepp. Det är en löjligt kort tid och det är ofattbart att inga konkreta åtgärder har vidtagits.

Med ett försvar som är så svagt har ändå försvarsmakten magen att exkludera de som verkligen vill gå med. Storbritanniens försvar inkluderar de med neuropsykiatriska syndrom bara om dem presterar bra på alla prover, i USA är det lite mer krångligt men det är möjligt. I Ryssland tar man inte hänsyn till medicinska diagnoser om de inte är allvarliga. Varför ska vi exkludera människor som mycket väl kan vara kompetenta när inte ens Ryssland gör det? Belgiens försvar accepterar de som, utöver alla fysiska, och traditionella krav även alla EU-medborgare som talar franska eller nederländska/flamländska. Alltså är det lättare för en svensk med ADHD att gå med i Belgiens armé än Sverige, ens eget land. Israels armé har en hel division dedikerade till de som har en diagnos på autismspektrat. Där de faktiskt får det stöd de behöver samtidigt som de kan slåss för sin demokrati och självständighet. De militärmakterna som accepterat folk med särskilda behov som jag nämnt: Israel, USA, Storbritannien är bland de mest professionella och kompetenta militärmakterna i världen.

En reformering av försvarsmakten är nödvändig. En jämlik försvarsmakt kan endast komma till om alla åtminstone tillåts mönstra och ges chansen. Vi behöver en mer effektiv försvarsmakt där vi kan klara oss mer än en vecka. En stärkt flotta och en stor satsning på flygvapnet. En stor infrastruktursatsning är nödvändig för att kunna motstå cyberattacker. Och, givetvis, en satsning på 2% måttet och ett medlemskap i Nato tillsammans med Finland.

Skribent Liv Näslund

Betyg från årskurs fyra är en jättebra reform men om det är en mer likvärdig skola man vill nå är det kontraproduktivt att rösta igenom förslag som bara gäller några få med tur. Det är nästan skickligt från politikers sida att på ett så kraftigt sätt lyckas arbeta mot sina egna syften.

Från och med nästa höst blir det möjligt för alla rektorer i Sverige att införa betyg från årskurs fyra på sina grundskolor och året därpå blir ändringen permanent. Det meddelade regeringen i slutet av december efter en överenskommelse med samarbetspartierna Liberalerna och Centerpartiet. 

Som liberal är jag till att börja med väldigt stolt. Stolt över att Liberalerna, efter många års kamp i motvind, lyckats förändra hela skoldebatten i grunden och slutligen kompromissat in den här punkten i Januariavtalet. Det är stort. Ännu större är dock att generade sossar och miljöpartister valt att släppa stoltheten och se till fakta. Sånt händer faktiskt inte varje dag. Tacka Björklund för det!  

För det första är förslaget en vinst för alla de elever som inte längre kommer behöva vänta alldeles för länge på det stöd de behöver. Med betyg från årskurs fyra blir det nämligen mer naturligt för lärare att i tid upptäcka elevers svårigheter, så att man kan göra någonting åt dem redan under mellanstadiet. Bäst blir det naturligtvis om man upptäcker utmaningar redan i första klass, men så roligt vill inte ens Liberalerna ha det än. 

Tillbaka till det här med att få hjälp i tid. Jag har svårt att tänka mig något stressigare än att inse att jag inte sitter på de matematikkunskaper som krävs året innan man börjar högstadiet. Då är det mer eller mindre för sent att göra något åt saken. Åtminstone har kollektivismens och godhetstänkandets mörker gjort vad som i ett tidigt stadium hade varit ett litet problem till en allvarlig fråga. Att i likhet med dagens “alla är lika bra på allt”-politik skjuta på sanningen är inget som kommer få de barn som hade behövt hjälpen att tacka ansvariga politiker i framtiden. 

Det är ett svek.

Betygen från årskurs fyra kommer att underlätta kommunikationen mellan lärare, elever och föräldrar och på ett bättre sätt beskriva vad eleven uppnått i förhållande till de kunskapsmål som finns redan från lågstadiet. Dessutom visar Skolverkets egen utvärdering av betygssättningen från årskurs sex att 46 procent av lärarna anser det var enklare att upptäcka elever med extra behov tidigare och 80 procent av eleverna anger att de anstränger sig mer när de får betyg. De där bokstäverna är kanske den högpresterande kuddflickans bästa vän men framför allt direkt avgörande för eleven med stora utmaningar. De upptäcker, motiverar, kommunicerar och hjälper till i tid. Tidigare insatser har visat sig vara ovärderligt i frågan om att skapa en skola för alla. 

Men där tar reformens positiva delar slut. 

Förslaget från regeringen och samarbetspartierna innehåller ett stort men – då det ska stå rektorer fritt att välja om man vill införa betyg från årskurs fyra. Hela argumentationen kring att tidiga betyg är en rättvisefråga faller därmed ganska platt så snart man inser att det inte kommer gälla alla elever. 

Om man tror på att alla barn har rätt till samma chanser så måste det gälla alla skolor, inte bara dem vars rektor råkar hålla med. Och om man ivrigt argumenterar för att rättningen behöver centraliseras, mängden nationella prov öka, och skolan förstatligas, så gör man det för att man inte kan leva med tanken på att unga människor ges helt olika kvalitet på sin utbildning baserat på var i landet de råkar bo. Frågorna är för viktiga för att avgöras av varje enskild rektor. Så även den här. Det ser man bara genom att konstatera att endast tolv skolor valde att delta i det frivilliga försöket om betyg från fjärde klass. 

Ni får ursäkta min förvirring, men detta tåls att upprepas. I ett land som redan har stora problem med ojämlika skolor vore det helt orimligt om betygen bara applicerades på ett visst antal elever. Det skulle ge motsatt effekt och vad jag förstår är förslaget helt kontraproduktivt mot regeringens mål. För det finns kanske en sak som alla partier kan enas om i utbildningsdebatten, och det är målet om ökad likvärdighet i skolan. Ett ledord som inte bara verkar vara Anna Ekströms absoluta favorit, utan något som används flitigt av såväl den argaste kravliberalen som den flummigaste miljöpartisten. 

Så, med ett gemensamt mål om en mer jämlik skola satte sig partier med helt olika ideologiska bakgrunder ner för att diskutera vägen dit. Det är nämligen där man är oenig. Medan liberalen ser tidigare betyg som en del i vägen mot likvärdigheten hade miljöpartisten förmodligen helst skrotat dem av bara farten. 

Reformen som riksdagen snart sitter i knäet med är den allra konstigaste formen av en politisk överenskommelse, där man genom att bara låta vissa elever få betyg i tidigare ålder snarare skapat en ännu mer ojämlik skola än den vi har idag. Miljöpartisten skulle hävda att de som nu kommer få betyg i fyran är förlorarna, medan liberalen ser de som de lyckligt lottade. Men kvar står faktum att oavsett om några fått det bättre eller sämre har likvärdigheten minskat. Man var eniga om målet, men hur stort det än var lyckades man missa. 

Förslaget som – man får hoppas –  i mångt och mycket grundar sig i ett rättvisetänk levererar med denna kompromiss just det motsatta. 

En sorts falsk likvärdighet.

Skribent Thea Erlandsson

Ett av liberalismens främsta fundament är friheten att välja. Människan ska vara fri att kunna älska vem den vill, arbeta med vad den vill och leva hur den vill. Liberaler tror helt enkelt att människan är bättre lämpad att ta beslut som gäller sig själva än en auktoritet, oavsett om det är staten, kyrkan eller en annan högre institution. De ideologiska och ekonomiska argumenten för detta är många. Det finns flera exempel som visar att maktkoncentration och planering av ekonomin leder till mer fördärv och förtryck än frihet. De kommunistiska försöken i Östeuropa, Kina och Sydamerika ger bevis på pappret.

En av de största moderna filosoferna som skrev om valets betydelse var Jean-Paul Sartre. Han arbetade inom grenen existentialism och myntade ordspråket “existens föregår essens”. Många av hans idéer och resonemang kan fortfarande appliceras på människan och samhället idag. Med vår höga levnadsstandard och de flera tusen olika alternativ som finns, lever vi minst sagt i överflödets värld. Åtminstone i landet Sverige. Vi kan leva i bekvämlighet och behöver inte tänka på konsekvenserna av våra val. Vilken schampoflaska vi köper spelar väl ingen roll, eller vilka kläder vi väljer att bära. Men aldrig tidigare har våra val varit viktigare, och möjligheten och friheten att välja har aldrig varit mer aktuell.

Låt oss gå tillbaka till Jean-Paul Sartre och hans idé om att “existens föregår essens”. Vad menar han egentligen med det?

Enligt Sartre så finns det alltid en avsikt eller syfte med det som människan väljer att producera. Oavsett om det är en smörkniv eller klänning, även om själva syftet är att inte produkten inte ska ha ett syfte. Vi vet alltid varför vi skapar någonting. Vi förstår essensen, alltså kärnan med det vi vill skapa, innan vi har skapat det. Utan en klar bild av hur vår smörkniv ska se ut, vilket material den ska vara producerad av och andra egenskaper, kan inte smörkniven existera. Men med människor, ansåg Sartre, så är det tvärtom. Ingen människa vet syftet med sin existens innan de skapats och lever sitt liv. Endast under livets gång kan en människa börja förstå meningen, eller den ickeexisterande meningen, med sitt liv. Alltså föregår människans existens, dess essens. Och eftersom det inte finns någon medfödd mening med en människas liv så finns det inte heller några regler för hur en människa bör leva. Därför borde även människan vara fri att leva sitt liv som den vill. Människan ska ha friheten att välja.

Sartre fortsätter detta resonemang och menar att alla val som människan ställs inför kommer ge upphov till ångest och obeslutsamhet. Känslor som människan lätt vill fly ifrån och pressa undan istället för att konfrontera. Enligt Sartre är den stora svårigheten i människans liv inte att hitta meningen med sitt liv, utan valet om en ska ta tag i sitt liv eller inte. Om en ska vara likgiltig och överlåta ansvaret av sitt liv till andra människor och institutioner, eller ta tag i det själv. Om en ska konformera till samhällets normer och förväntningar, eller själv ta egna beslut. Om en ska ta aktiva val eller inte.

Även om man inte håller med Sartres resonemang eller de premisserna som argumentation vilar på, t ex. att Gud eller någon annan högre makt inte existerar eller skapat människan, så väcks ändå en intressant tankeställare som går att utveckla.

Vi lever, som nämnts tidigare, i överflödets värld. Möjligheterna och alternativen verkar oändliga. För många människor känns alla val som människan ställs inför som överväldigande, och redan som ung ska man ta beslut som kan avgöra ens framtid. Resultatet blir att många försöker kasta ifrån sig allt ansvar. Det känns helt enkelt för jobbigt att ha makten över sitt eget liv. Men även stater och länder verka ha samma mentalitet. Trots klimatkrisen vågar inte, eller vill inte, stater ta sitt ansvar. Sartres tankar och idéer får därför ett nytt eko i dessa omständigheter. När ett nytt decennium inleds bör utgångspunkten vara att välja, att välja. Att konfrontera sina val istället för att fly ifrån dem.

Det blir mer och mer uppenbart att stater är oförmögna att lösa klimatkrisen. Det blir även mer påtagligt när FN:s konferenser inte resulterar i mer än symbol-politiska åtgärder. Det är naivt av individer och företag att tro att deras val inte spelar roll eller att de inte har möjligheten att påverka klimatfrågan. Endast genom att konsumenter och producenter frivilligt väljer att prioritera hållbarhet och klimatsmarta lösningar kommer ett skifte ske i ekonomin. Men om konsumenter fortsätter betvivla och underskatta sin egen makt, och istället överlämnar ansvaret till den “stora starka staten”, kommer knappast en förändring ske.

När socialister och konservativa lättvindigt väljer att förminska individens frihet och förmåga att påverka, genom ett narrativ av pessimism, är det vi liberaler som ska leda vägen framåt. Vi får aldrig förlora tron på friheten. För det är då vi blir likgiltiga och lata. Det är då vi viker oss och totalt drunknar i vår meningslöshet.

Skribent Jacob Welander

Stadsplanering kan vara det område där det planekonomiska förhållningssättet är som mest allenarådande. Frånsett ett fåtal ”extrema” liberaler som anser att åtminstone utformandet av husens fasader bör vara undantaget byråkratins långa hand är de flesta överens om att allt från gatudragningar till materialval bör styras av en central organisation med monopolställning. Privat ägande av infrastruktur i allmänhet är en tabubelagd fråga och anses leda till konsumentutnyttjande. Jag skulle vilja utmana denna statiska bild av stadsplanering. Precis som inom alla övriga sektorer leder frihet och mångfald till nöjdare konsumenter och mer spännande kulturyttringar. Städer bör därför inte längre planeras centralt utan tillåtas växa organiskt.

I en fri stad kommer marknadsaktörernas preferenser att leda till en spontat ordnad stadsplan. Det ligger i butiksägarnas intressen att den gata deras butik vetter mot anpassas till övriga vägnätet på ett sådant sätt att det blir naturligt för potentiella konsumenter att gå på gatan, förbi deras butik. Bostadsrättsföreningar kommer istället ställa krav på en lugnare miljö och därför istället föredra en bakgata vilken inte lika naturligt ansluter till stadens flöde. Grönområden kan, om de efterfrågas planeras i anslutning till byggnadskomplex eller användas för att öka ett områdes attraktivitet. Vägföreningar kan uppstå ansvarandes för enstaka gator, liknande bostadsrättsföreningar, i vilkas intresse det ligger att anpassa vägens dragning och utformning efter dess ändamål.

Infrastruktur såsom avlopp, vatten och el skulle fortfarande kunna tänkas ägas av föreningar vilka täcker en hel stad. Man bör dock inte utesluta att lösningar som på el självförsörjande hus vilket redan idag är möjligt genom god isolering och montering av solpaneler. Att inom en inte allt för avlägsen framtid tänka sig att de nya, betydligt mindre, kärnkraftverksmodeller vilka nu utvecklas, skulle kunna sköta ett kvarters elförsörjning utan behov av ett sammanhängande elnät är långt ifrån så utopiskt och avlägset som det låter. Anläggningar för avföringshantering vilka inte kräver ett utbyggt avloppssystem testas av Bill & Melinda Gates Foundation i U-länder. Telefoni och internetuppkoppling kan redan idag tillhandahållas trådlöst.

Många anför estetiskt motiverade invändningar mot fri utformning av städer med resonemang som att en allt för splittrad och heterogen stadsbild ger ett mindre tilltalande intryck. Till en början kan detta avfärdas genom en jämförelse av äldre tiders mer eller mindre oreglerade arkitekturs kulturella värde med de byggnader som uppförts under betydligt mer reglerade former. Det är vidare mycket märkligt och unikt för just den arkitektoniska debatten att argumentera att ett mer reglerat och enhetligt konstutövande skulle anses producera konst av högre värde än ett oreglerat. Även för den fria konstens skull bör stadsbyggnationen avregleras.

Framtidens städer behöver inte vara som det forna Sovjet med de raka led av betongblock som de idag utgörs av. Istället kan dess invånare, som styrda av en osynlig hand, i samverkan upprätta ett spontant ordnat mönster och finna kreativa lösningar på de utmaningar som uppkommer. Konstnärliga uttryck tillåts verka fritt och de mest lönsamma investeringarna väljs ut med vägledning av prissystemen. Låt därför Sverige och Göteborg bli en fristad i en värld präglad av planekonomiska tragedier och konstnärlig ofrihet.

Skribent Victoria Viklund

Jag vill berätta om hur en studieresa om bistånd blev en resa för livet, om livet. En inblick i vad som händer när någon flytt från allt som var sitt eget till följd av konflikt eller krig men ändå håller modet uppe. En viktig lärdom om medmänsklighet och vilken urkraft det faktiskt är.

I måndags lämnade jag Sverige för en studieresa till Jordanien. Under hösten har jag fått äran att representera LUF i Rädda Barnens biståndsakademi. Under fyra dagar har vi haft möten i Sverige för att lära oss mer om biståndets komplexitet. Utbildningen avslutas med en studieresa för att vi ska få se vad utvecklingssamarbete kan innebära i praktiken. Vi skulle egentligen åkt till Libanon men vår resa dit blev inställd till följd av de stora massdemonstrationerna, vilket ironiskt nog visar på att denna konflikthärjade region är i desperat behov av mindre konflikt och ökad stabilitet.

Sent på måndag kväll landade vi i Jordanien. Jordanien är en femtedel av Sveriges yta men har lika stor befolkning. Över hälften av Jordaniens invånare är palestinier efter decennier av konflikt i Israel/Palestina. Därtill har befolkningen växt enormt de senaste åren till följd av krig i både Syrien och Irak. Jordanien har en otroligt fascinerande historia, som nuvarande ambassadören Erik Ullenhag sammanfattade den:

Jordanien är det lilla lugna landet som överlevt i en konfliktfylld region trots att ingen trodde det var möjligt eftersom jordanier varit otroligt måna om att vårda sina relationer till grannländerna för att själv kunna överleva.

Under tre dagar fick vi möta fältarbetare och besöka flera biståndsprojekt, vi besökte bland annat tre projekt som syftar till att öka möjligheterna till självförsörjning för både jordanier och syrier som påverkats av flyktingkrisen. Under våra besök fick vi se vad som menas när man säger att syftet med utvecklingsbistånd är ”hjälp till självhjälp”. När syriska flyktingar, i synnerhet ensamstående kvinnor, haft svårt att försörja sig så har biståndsorganisationer hjälpt dem att starta egna verksamheter, sätta barnen i förskola under dagarna och bli självförsörjande genom egna ansträngningar.

När både unga jordanier och unga syrier drabbats hårt av den ökande konkurrensen på arbetsmarknaden har Jordaniens regering och biståndsorganisationer gått ihop för att starta yrkesutbildningar och jobbmatchningar så fler kommer i arbete. När syriska barn saknat tillgång till utbildning har man försökt lösa det genom att dela upp skoldagen i två delar så att jordanska barn går i skolan på förmiddagen och syriska barn på eftermiddagen. När systemen svikit människor har man ändrat på systemen, inte människosynen.

Under sista dagen besökte vi Zaatari. Det är ett av världens största flyktinglägren vid gränsen till Syrien där ungefär 80 000 syriska flyktingar bor på en fem kvadratkilometer stor yta. Det som skulle vara ett tillfälligt flyktingläger har blivit en mindre stad med stadigare boenden istället för tält. Behovet av humanitärt bistånd (mat, vatten, filtar etc.) har övergått till ett behov av utvecklingsbistånd som bidrar till sysselsättning och möjligheter för människor att få en kvalitativ tillvaro. Vi fick besöka delar av lägret där Rädda Barnen erbjuder föreläsningar om alltifrån sjukdomar till antibiotikaresistens, en fotbollsplan som delfinansieras av The Arsenal Foundation som även utbildat vuxna i lägret till fotbollscoacher för att kunna sysselsätta barn innan och efter skoldagen samt en förskoleverksamhet för många av de barn, men långtifrån alla, som fötts och vuxit upp i lägret. Alla vi mötte i lägret välkomnade oss med glädje, nyfikenhet och presenter.

Mitt i konflikten fanns en sådan enorm värme och glädje. När vi till slut lämnade passerade vi vid utkanten av lägret det taggtrådsstängsel som både ska hålla folk utanför och innanför. Det blev så påtagligt att det är någons liv som pågår mitt i all konflikt, det är någons barndom som pågår just nu under omständigheter som inget barn ska behöva uppleva. Att mycket att detta är till följd av interna konflikter som i detta nu upprätthålls främst av externa parter som USA, Ryssland och Turkiet.

Som en fältarbetare sade till oss; “this is ultimately about that little child who, by no fault of its own, is affected by political nonsense at the highest level”. Den insikten kommer jag för alltid bära med mig som människa och har gjort mig mer övertygad än någonsin som politiker att svenskt bistånd, om det hanteras på rätt sätt, kan åstadkomma mirakel.

Skribent Olle Johnsson

Samtiden är förunderlig och stundtals ganska hemsk. De unga i Hongkongs generation är trots allt inte så olik vår egen. När de fyllt 18 år har de upplevt i stort sätt allt det som vi unga i Sverige gjort innan vi blivit vuxna. De har fått en utbildning, kanske blivit förälskade och funderat på framtiden.

Med internet har de fått en större kunskap om livet utanför Hongkong än vad deras mor- och farföräldrar lärde sig under en livstid och många har dessutom hunnit se andra delar av världen. Omvärlden för dem är inte främmande och demokrati och mänskliga rättigheter likaså.

Så kommer skillnaderna gentemot det som väntar dem och det som väntar oss. I avtalet som slöts mellan Storbritannien och Kina reglerades graden av demokrati i Hongkong och det sattes en slutpunkt för när Kina skulle få full kontroll över staden.

Det är svårt för att inte säga omöjligt för en fritt tänkande befolkning att acceptera att beslut om deras framtid efter 2047 kommer fattas av människor som de inte valt och aldrig kommer kunna avsätta. Av människor som har en fundamentalt annorlunda uppfattning hur ett samhälle bör fungera.  

Så hur förklarar man för en ung generation där demokrati och frihet finns inpräntat i deras DNA att de framöver kommer vara en del av en brutal regim som profilerat sig som antitesen till det fria och demokratiska? Det går givetvis inte. Medvetenheten om att Kina aldrig kommer bli det delar av omvärlden en gång hoppades på sjunker långsamt in i takt med att slagorden på gatan blir allt skarpare. 

Kontentan är att mellanläget mellan demokrati och kinesisk autokrati är omöjligt att upprätthålla. Det går inte att låta en befolkning vara lagom fri för att sedan förtrycka den när friheten gått får långt i regimens ögon. Resultatet blir miljontals missnöjda människor på gatorna som staten kallar för upprorsmakare.

Så går Hongkong mot ett odemokratiskt öde där deras rättigheter brutalt rycks ifrån dem av det kinesiska kommunist partiet? Här utgör demonstranterna hoppet för det fria Hongkong. 2019 kan en stat uppenbarligen terrorisera sin befolkning med tårgas men det går inte att tysta dess budskap.

För varje vecka som protesterna fortgår måste Kina komma till insikt att när miljoner människor går ut på gatorna i protest handlar det inte om bråkiga upprorsmakare längre, då handlar det om ett systemfel som befolkningen vägrar acceptera.

Samtiden är förunderlig och hemsk men förhoppningsvis leder den till något fantastiskt.