Skribent Andreas Millings

De senaste månaderna har Hong Kongs befolkning demonstrerat. Det är ett uppror mot den kinesiska regimens kränkningar av Hong Kongs självbestämmande. Det började som protester mot ett lagförslag där arresterade medborgare i Hong Kong kunder skickas till Kinesiska fastlandet för rättegång men har kommit att handla om något större nu.

Kinas övergrepp mot Hong Kong och dess medborgare är grova. Samtidigt som Kina inte har direkt kontroll över den lilla stadsstaten så har de enormt inflytande. ”Guvenören” väljs av Beijing och röstas inte fram av befolkningen. Polisens övervåld är vardag mot befolkningen i Hong Kong. Över 1000 arresterade, över 2000 skadade och 8 döda. Världen ser på, ingen ingriper. Kina är en av de största militärmakterna i världen. De skulle kunna ockupera hela ön om de så önskade. Varför gör de då inte det? 

Kina utökar sin ekonomiska makt redan, i bland annat stora delar av Afrika och andra utvecklingsländer. De ger ut lån som förmodligen inte kommer betalas tillbaka och det är kommunistpartiet medvetet om. De gör det för att få inflytande och av ekonomiska skäl. I Sri Lanka tog Kina över en hamn när skulden blev för hög för önationen. Kinesiskt finansierade hamnar finns runtom i världen. De bygger infrastruktur i utvecklingsländer i utbyte mot kinesiskt inflytande i landet. De försökte även göra detta på Orust på vår kära västkust. Kontrollen över den globala ekonomin är viktig för Kina. Och för att de ska kunna rättfärdiga detta krävs goda intentioner och goda gärningar. Såsom att bygga broar och vägar i andra länder. Hong Kong protesterna är redan en PR-katastrof för regimen, att ockupera hela ön hade brutit mot internationell lag. Något Kina inte vill göra. 

Det är dock inte bara i Hong Kong som Kina inskränker mänskliga rättigheter. Låt oss inte glömma Xinjiang, även känt som Östturkestan. Befolkningen där är till majoritet muslimska Uighurer. Ett centralasiatiskt folk utan några egentliga band till Kina förutom faktumet att Kina kontrollerar området. Den kinesiska regimen är känd för att inskränka religiösa grupper. I ett projekt i Xinjiang är målet enkelt. Xinjiang behöver bli kinesiskt. Läger har satts upp i området och där ska den Uiguriska befolkningen med våld och hot tvingas till att ta till sig av den kinesiska kulturen. Religiösa traditioner ska bort från området och hundratusentals kineser skickas till Xinjiang för att uighurerna ska bli till minoritet, inte bara i Kina, men i Xinjiang också. 

Sedan finns det en till bortglömd protest i Asien också. Svensk media har inte rapporterat särskilt mycket om den. Papua är en ö delad mellan Indonesien och Papua Nya Guinea. Det är världens näst största ö till ytan efter Grönland. Västra Papua är den halvan som Indonesien kontrollerar. Ända sedan Nederländerna lämnade sin ostindiska koloni i Indonesien så har folket på Västra Papua velat ha en självständig stat. Medan de indonesiska nationalisterna argumenterade för kontroll över alla nederländska kolonier i området, så beslutade Nederländerna att Västra Papua är såpass distinkta både geografiskt och kulturellt att de ska få ha en självständig stat. 1969 hölls en folkomröstning om vem som skulle få kontrollen i området. Problemet var att bara 1,025 människor hade rösträtt. Det påstås även att Indonesiska armén utsåg vilka som fick rösta. FN:s generalförsamling godkände denna omröstning. En anledning varför, tros vara att västvärlden var rädd att regimen i Indonesien skulle vända sig till Sovjetunionen ifall de inte blev nöjda. Omröstningen gick igenom och Västra Papua annekterades.

Varför drar jag upp historien om detta nu? Frågan har blivit aktuell igen. I augusti startades demonstrationer upp. Mellan fem och sju demonstranter har dött. Indonesiska myndigheter har kallat in militären mot demonstranterna, likt Hong Kong. Demonstrationerna har förbjudits och flera demonstranter har blivit gripna, exempelvis så har två personer arresterats enbart för att ha viftat med Västpapuanska flaggan.

Friheten brinner i många delar av världen. I Hong Kong, Kina, Västra Papua, Iran, och många fler ställen. Ingen ingriper. Bortsett från invånarna. Vad kan vi göra? Vi kan och vi borde rikta strålkastarna på dessa områdena. Vi tar ofta friheten för givet i Sverige. När vi i Sverige demonstrerar, likt vad vi gjorde utanför Kinas Konsulat i augusti kommer polisen för att fråga hur det går. I andra delar av världen kommer polisen för att tårgasa, arrestera, misshandla och terrorisera demonstranter. När andras frihet inte försvaras, ska vi liberaler göra deras röster hörda.

Må den liberala rösten eka över världen tills friheten är uppnådd. 

Skribent Liv Näslund

Vet ni vad? Det pratas alldeles för lite om hur farligt det är att vara journalist idag. Farligare än på väldigt länge. Förra året var det dödligaste året för journalister som någonsin uppmätts. Fler än 80 mördades i sitt arbete och just i detta nu sitter 390 journalister fängslade världen över. Frihetsberövade i det fria ordets namn. Det är inte värdigt ett demokratiskt land som Sverige att nöja sig med tyst diplomati mot länder som kränker det allra mest grundläggande i ett samhälle.

Att somliga socialdemokrater inte bryr sig så värst mycket om journalisters rätt att göra sitt jobb förvånar kanske ingen. Vi känner ju alla till SSU:s unkna syn på media efter att de drog in journalisters ackreditering till deras kongress på grund av att en text hade publicerats i Expressen som de “blev missnöjda med”.

Men när det fria ordet är satt under press, ja då måste vi liberaler kämpa hårdare för den enskilda människans rätt att få makten granskad. Hjälp kommer vi varken få från höger eller vänster.

I Sverige behöver kampen tas mot allt från maktfullkomliga socialdemokrater till vänsterpartister vars dröm är att förstatliga mediehusen. Därtill mot sverigedemokrater som inte bara kallar Sveriges största dagstidning för en fake-news-tidning, utan också nekar journalister ackreditering och kallar granskningar från media för “ovärdiga”.

Vad som i själva verket är ovärdigt är att i ett demokratiskt samhälle försöka underminera undersökande och ifrågasättande journalistik. Vi ska vara ett föregångsland, gå längst fram och ropa högst. Men i stället påpekade föreningen Reportrar utan gränser nyligen att klimatet för oberoende journalistik har blivit allt sämre i Sverige och en undersökning vid JMG vid Göteborgs universitet visar att andelen svenska journalister som hotats i sitt jobb det senaste året är 30 procent. 

Det är illa och ett demokratiskt problem, men det är ändå närmast bagateller jämfört med läget utanför våra gränser. Där dör en journalist var fjärde dag. En person som ägnat sitt liv åt att ta risker och rapportera för att alla historier ska berättas. Det är en skam. 

Den 23 september, om bara några dagar, är det exakt 18 år sedan den svenska journalisten Dawit Isaak greps och fängslades av eritreansk polis och frihetsberövades. 18 år har det gått. 18. A r t o n.  Det är helt ofattbart. Han har suttit bakom galler utan rättegång för sitt yrkes skull under längre tid än jag levt mitt liv. För mig har han blivit själva symbolen för varför kampen aldrig får ta slut, och beviset på att vi måste göra mycket, mycket mer.

Kanske är det dags att inse att den tysta diplomati Sverige ägnar sig åt när det kommer till frigivning av fängslade journalister eller andra samvetsfångar, som Gui Minhai, inte har fungerat. Kanske är det dags att på riktigt stå upp för alla de frihetsberövade opinionsbildare och granskare där ute, vars yrke i takt med att det är farligare än någonsin också blir viktigare än någonsin.

Landet med världens äldsta tryckfrihetslag borde gå i bräschen såväl nationellt som internationellt för journalisters rätt att göra sitt jobb. När regimer fängslar och mördar journalister ska det öppet och ihärdigt fördömas. Inga inofficiella samtal i världen kan ersätta en tydlig utrikespolitik som står upp för demokratins grundprinciper. 

Höj tonläget från Sveriges sida och EU:s och vi ska vara redo att betala priset i form av t.ex. försämrade handelsrelationer.

Ja, det fria ordet- måste få kosta.

Så, bryt inte journalisternas pennor, låt dem vässas spetsigare. För det är med journalisten som med kossan. Man saknar den inte förrän båset är tomt.

Skribent Thea Erlandsson

Den globala uppvärmningen är mänsklighetens största hot någonsin. Den har redan orsakat irreversibla förändringar och om inte förbränning av fossila bränslen stoppas kan det innebära slutet för människan på jorden. Det är lätt att förlora hoppet när den dystopiska framtiden utmålas med städer under hav, extrem torka, svält och kraftigt tilltagande naturkatastrofer. Som tur är vet vi att tekniken och innovationen för att lösa klimatkrisen finns. Vi vet att marknaden med enkelhet kan producera förnyelsebar energi som kan ersätta våra fossila bränslen. De ekonomiska incitamenten för att investera i grön teknik har aldrig varit större, så varför händer inget?

Det enkla svaret är att det oftast saknas politisk vilja att förändra hos de länder som släpper ut mest, men varför?

Ett land vill först och främst gynna sin egen ekonomi. Det brukar oftast leda till att stater vill skydda de industrier som bidrar till den ekonomiska tillväxten. Det kan vara genom subventioner eller protektionistisk politik som gynnar inrikesproduktion. Som liberal vet jag däremot att det mest gynnsamma för ekonomin är samarbete och frihandel. I slutändan kommer tullar och subventioner vara lönlösa och göra mer skada än nytta. Men trots detta fortsätter många länder att styra sin ekonomi och skydda industrier som skulle konkurrerats bort på den fria marknaden eller fått ett minskat inflytande.

Fossila bränslen är den industri som flest länder länge velat skydda, den har bidragit enormt till ökad ekonomisk tillväxt och förhöjd levnadsstandard. Därför subventioneras även dessa industrier i ett försök att fortsätta öka den ekonomiska tillväxten. Enligt Regeringskansliet uppgick de globala subventionerna av fossila bränslen, under 2015, till 548 miljarder dollar (regering.se, 30/11-15). Så mycket pengar lägger alltså stater på att sänka marknadspriset av fossila bränslen. Den här siffran kan vara högre om definitionen på subventioner breddas, t ex. om klimatskador och andra sociala konsekvenser beaktas i prissättningen av fossila bränslen.

Rapporten “Global Fossil Fuel Subsidies Remain Large” (imf.org, 2/5-19) använder sig av denna breda definition och kan få en siffra på 4,7 trillion dollar, vilket motsvarar 6,3% av den globala BNP:en. Oavsett vilken definition av subventioner som används är det fortfarande ett faktum att fossila bränslen subventioneras och att marknaden är snedvriden. De länder som subventionerar mest råkar även vara de länder som släpper ut mest, bl. a. USA och Kina.

I många länder är dessa subventioner pådrivna av en rik elit i samhället, t ex. oljeshejkrar i Saudiarabien eller regeringen i Kina som vill säkerställa ekonomisk tillväxt. Samtidigt måste den förtryckta befolkningen ta smällarna av den globala uppvärmningen. I dessa länder är det oftast svårt att förändra situationen eftersom det saknas demokratiska medel. Men i ett land som USA, där innovation och frihet är grundbultarna i ekonomin, bör det väl rimligtvis finnas större möjligheter att stoppa subventioner av fossila bränslen?

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Oavsett om en person vill bli vald till president, senator eller kongressledamot så måste den personen finansiera sin kampanj på något sätt. En viss del av finansieringen kommer från partiet kandidaten kampanjar för men oftast brukar finansieringen kompletteras med utomstående donationer från företag, fackföreningar eller filantroper, väldigt sällan är det enskilda individer som donerar. Det finns självfallet undantagsfall, men för att de flesta kandidater ska säkerställa pengar till sina kampanjer måste de ta hjälp från utomstående donationer. Mot det finansiella stödet måste kandidaten kunna erbjuda något i utbyte. I nästan alla fall är det löften om olika politiska förslag som kommer gynna det företaget eller den fackföreningen som donerar pengarna.

Föreställ dig att detta sker för nästintill varje kandidat som kandiderar till kongressledamot, senator eller president. På det sättet kan företag från olje- och naturgasindustrin med enkelhet köpa sig inflytande i olika politiska sammanhang. Enligt artikeln “Oil and Gas Industry Has Way Too Much Control Over Congress” (commondream.org, 17/4-19), skriven av professorn Jeffrey D. Sachs, bidrog olje- och naturgasindustrin med 84,4 miljoner dollar till mellanårsvalet 2018 och ända sedan 1990 har samma industri spenderat 625 miljoner dollar på kampanjfinansiering.

Det innebär att olje- och naturgasindustrin kan stoppa politiska förslag som skulle innebära minskade inkomster och trycka på förslag som ger ökade inkomster, däribland subventioner av fossila bränslen. Allt detta genom kampanjfinansiering och lobbying. I praktiken innebär det att företag köper sig makt i politiska sammanhang och gör det svårare och mer tidskrävande för marknaden att ställa om till förnyelsebar energi.

De största utmaningarna inom klimatfrågan är inte längre tekniska, de är till största del ekonomiska och demokratiska. Klimatfrågan handlar nämligen inte bara om miljön. Den handlar om att fossila bränslen och förnyelsebar energi inte får konkurrera rättvist på en fri marknad, utan subventioner. Att olje- och naturgas företag i USA köper sig makt och politiskt inflytande som gör det svårare att driva klimatvänlig politik. Det om något borde lyftas mer i den politiska debatten kring klimatet.

Skribent: Jacob Welander

Det som vanligtvis används för att definiera ett ungdomsförbunds inriktning är dess åsikter rörande vilka politiska förslag som bör eller inte bör genomföras och i förlängningen vilket samhälle dessa förslag skapar. Den minst lika viktiga aspekten som ofta betraktas som sekundär är i vilken filosofisk idétradition resonemang utformas. Denna brist på filosofisk grund skulle förmodligen kunna förklara den polarisering och brist på konstruktivitet som uppstått i diskussionen om vad som bör betraktas som liberalt. Att denna polarisering är än mer problematisk inom partiet kan betraktas som ett symptom på den än mindre filosofisk grundade diskussion som förs där.

De intryck jag fått av den debatt som fördes på Liberala ungdomsförbundets handlingsprogramskongress nyligen är att argumenten huvudsakligen är pliktetiskt härledda. De fokuserar på vilka rättigheter människor i ett framtida föreställt scenario bör garanteras och därefter hur samhället skall verkställa de direktiv som ges av principerna på bästa sätt. Problematiken med detta förhållningssätt kan sammanfattas i två huvudsakliga delar varav den första formuleras i min föregående artikel i liberala kuriren, Moralen är decentraliserad, inte död, och rör pliktetikens oförmåga att fullständigt sammanfatta individens moralfilosofiska överväganden. Den andra rör det ur liberal synvinkel – något som självfallet bör härledas djupare – bristfälliga i att endast fokusera på de önskade effekterna av ett politiskt system utan att ta hänsyn till och utvärdera de mekanismer som detsamma bygger på.

Jag har observerat en tendens i den politiska debatten att allt oftare hänvisa till staten som om den vore en moraliskt fullkomlig institution med obegränsad makt och kunskap. Med denna syn följer också en med denna samhällssyn fullt rimlig åsikt att staten bör ställas ansvarig för alla de samhällsproblem såväl som vardagsproblem vi möts av. Det förhållande Sveriges befolkning utvecklat till staten kan närmast liknas vid det förhållande folket hade till kyrkan eller gud innan upplysningen och utvecklingen av det moderna samhället som följde denna. Istället för att också utvärdera de maktstrukturer som ger upphov till situationen i samhället vi har idag, förs en ensidig diskussion om hur staten bör planera samhället vilket lett till en allt mer planekonomisk syn på och utformning av ekonomin. Samma tendens kan observeras i debatten på kongressen.

Istället för att enbart diskutera utopiska föreställningar om hur samhället bör utformas måste diskussionen också fokusera på maktstrukturerna i samhället. Centralt i detta tänkande är insikten att staten är en organisation som agerar i samma materiella kontext som alla andra organisationer och därmed är bunden till samma logik. Ett exempel på detta alternativa tankesätt är Friedrich von Hayeks förklaring av totalitarismens utveckling i världen under första halvan av 1900-talet som en följd av centraliseringen av makten i staterna, vilket var i linje med den tidens planekonomiska ideal, i Vägen till träldom (1944).

En centralisering av den ekonomiska och politiska makten leder till ett växande behov av stark styrning och enighet i åsikter vilket i sin tur spär på den centralistiska utvecklingen och banar vägen för ett allt mer totalitärt styre. Ett annat exempel på mekanismerna bakom den centralistiska utvecklingen i ett demokratiskt land är det nollsummespel som den politiskt ordnade ekonomiska fördelningen utgör och de intressekonflikter som uppstår som en följd av denna. Detta i kombination med politikernas strävan efter makten vilken överlåts till dem av folket leder till ett ”race to the bottom” i centralismens ocean. Politikernas upprepade gynnande av utkristalliserade särintressen på bekostnad av i sammanhanget små inskränkningar av övriga väljarkårens makt genom skattehöjningar och specifika regleringar leder successivt till framväxandet av ett planekonomiskt lapptäcke av regleringar, subventioner och reformer som ju tjockare det växer alltmer kväver kapitalismens utvecklande kraft. Detta resonemangs huvuddrag är inspirerade av Frihet att välja (1979) av Milton Friedman.

De två mekanismer för att begränsa staten som jag finner mest potenta är konkurrensutsättning av statens verksamhet genom decentralisering samt konstitutionella begränsningar av statens makt. Den förstnämnda ger individen möjlighet att utvärdera olika systems fördelar och nackdelar i sin helhet utan att fastna i ett inifrånperspektiv där denne kan luras att långsamt acceptera försämringar av systemet. Individens kunskap är långt ifrån tillräcklig för att utvärdera politiska förslags påverkan på samhället långsiktigt men räcker för att utvärdera hur ens eget liv påverkas av livet i olika system då de betraktas i ett helhetsperspektiv. Det är exempelvis svårt att avgöra hur dragningen av gatunätet i en stad påverkar flödena av människor i denna och därmed på lång sikt hur näringsverksamheters framväxt eller den allmänna stämningen i en stad påverkas. Det är däremot betydligt enklare att avgöra hur väl man trivs i en stad och var det är trevligast att exempelvis turista eller dricka en öl. Konstitutionen är givetvis ett viktigt instrument för att sakta ner den centraliserande kraften men eftersom även konstitutionen kan ändras av de demokratiska församlingarna är den snarare att likna vid massans tröghet än en direkt motkraft.

Konkurrensutsättningen av staten är fundamentet i Anarkokapitalismen. De perspektiv som getts på synen på statens roll i samhället är en belysning av skiljelinjen mellan denna och övriga inriktningar inom Liberalismen. Självfallet kan även samhället påverkas genom förändringar av de beslutandes åsikter i olika frågor och ett förändrande av maktstrukturerna i är också avhängigt detsamma. Men för att utforma ett stabilt system vars mekanismer gynnar en frihetlig och kapitalistisk samhällsutveckling och tar hänsyn till människans mest fundamentala egenskaper ter sig ingen annan struktur än den anarkistiska tillräcklig.

Jacob Welander

För trettio år sedan bestämde sig Sverige att börja jaga, straffa och plåga missbrukare för att vi trodde att det skulle avskräcka dem. Man ansåg det nödvändigt att signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. “Så här får det inte vara” sa man och satte ner foten och så blev det som det blev.

Idag straffar och skambelägger vi missbrukare. Vi ger dem ett brottsregister, förhindrar dem från att ha ett sammanhang med vänner, ha ett fast boende eller ett jobb. Under 2018 utgjorde narkotikabrott 7% av alla anmälda brott samtidigt som hela 30% av alla som intogs på anstalt under samma år var dömda för narkotikabrott.

Vi har alla hört berättelsen om vad som händer om man provar narkotika. Vi tror att eftersom det finns beroendeframkallande ämnen i narkotika så blir ens kropp beroende av ämnena om man använder det ett tag, man får ett fysiskt behov av dem, och efter ett par dagar blir man heroinist. Eller hur? 

Många kanske inte insett det, men vi har alla brukat rätt mycket narkotika. Vid operationer används ofta olika läkemedel med morfin som verksam substans. Morfin är narkotikaklassat. Efter mina knäoperationer fick jag instruktioner att lindra smärtan med två tabletter Citodon tre gånger dagligen i flera veckor efter operationen, Citodon innehåller den verksamma substansen Kodein som är ett morfinderivat som är narkotikaklassat.  Personer med ADHD och ADD får ofta recept på medicin med den amfetaminliknande substansen Metylfenidat som är narkotikaklassat. Om det vi tror oss veta om missbruk är sant – att människor som utsätts för beroendeframkallande ämnen blir beroende – så borde vi alla vara missbrukare. Men så är ju inte fallet. Min farmor kom inte ut som knarkare efter sin svåra höftoperation.

Enligt den kanadensiska psykologiprofessorn Bruce K. Alexander härrör den felaktiga berättelsen om missbruk från en serie experiment som gjordes under 1900-talet. Det var enkla experiment där forskare stoppade en råtta i en bur och gav den två flaskor med vatten: en med bara vatten och en med vatten spetsat med heroin eller kokain.  Råttorna föredrog nästan alltid drogvattnet och tog död på sig själva ganska snabbt. På 70-talet tittade Alexander närmare på experimentet och lade märke till en sak. Han noterade att råttan i den tomma buren inte hade någonting att göra utom att ta droger. Så han fick en idé och byggde en bur som han kallade “Rat Park” som var ett paradis för råttor. Råttorna hade massor av ost, massor av färgglada bollar, mängder av tunnlar. De hade massor av vänner och fick ha massor av sex. Därtill hade de båda flaskorna att välja mellan som i de tidigare experimenten.

I Rat Park gillade råttorna inte det spetsade vattnet. De valde nästan aldrig att dricka det. Ingen använde det tvångsmässigt. Ingen tog någonsin en överdos. Man gick från nästan 100% överdoser när råttorna var isolerade i den tomma buren till noll procent när de levde glada och sociala liv i Rat Park.

Om man tror på historien om missbruk så stämmer detta inte alls. Men tänk om det inte handlar om de beroendeframkallande ämnena? Tänk om missbruk handlar om buren du sitter i? Tänk om missbruk är en anpassning till omgivningen?

Människor har ett naturligt och medfött behov att knyta an och när vi är glada och friska knyter vi an till varandra. Kan man inte göra det för att man är ensam eller bara haft otur i livet så knyter man an till något som ger en annan slags lindring. Det kan vara spel, pornografi, kokain eller cannabis. Man knyter an till något annat i brist på mänskliga relationer för det ligger i vår natur att göra det. Vill man förvärra ett missbruk så borde ens narkotikapolitik därför utformas precis som Sveriges.

På ett ställe har man beslutat sig för att göra raka motsatsen. År 2000 hade Portugal nästan störst problem med droger i hela Europa. Portugal straffade och stigmatiserade missbrukare och varje år blev problemen värre. En dag beslöt sig premiärministern och oppositionsledaren att man skulle sätta ihop en panel med forskare och läkare för att försöka hitta en lösning på problemen. Panelens slutsats var att avkriminalisera alla droger från cannabis till crack och ta alla pengar man tidigare lagt på att straffa missbrukare och lägga dem på att få in missbrukarna i samhället igen. Målet var att se till att alla missbrukare hade en anledning att gå upp på morgonen. Experimentet har pågått i över 18 år nu och resultaten har börjat komma in. Användningen av injicerade droger har enligt British Journal of Criminology sjunkit med 50 procent. Överdoserna är radikalt färre. HIV har minskat enormt bland missbrukare. I varje studie har missbruket sjunkit kraftigt.

Sverige, vi har haft fel. Och vi måste ändra oss. Vi måste lära oss hjälpa missbrukare att knyta an till människor istället för att avskärma dem. Vi måste börja säga:

“Jag älskar dig, vare sig du missbrukar eller inte, och oavsett hur du mår kommer jag hålla dig sällskap om du behöver mig.”

Det budskapet – att ingen ska gömmas undan eller glömmas bort – måste finnas på varje nivå i hur vi reagerar på missbrukare; både socialt, politiskt och på personnivå. Det stora problemet är nämligen inte bruket av substanser, det är bristen på sammanhang.

Victoria Viklund, Skribent

En ny tid är kommen för Liberalerna. Januariavtalet och Nyamko Sabuni visar tydligt att en era är över. Nu är det upp till hela vårt parti att besluta om vad som är värt att ta med sig in i nästa epok av svensk liberalism. Det finns politiska områden den nya partiledaren vill ta plats i, det bästa exemplet är i klimatfrågan. Och det finns antagligen även områden som partiet måste bort prioritera. 

När Bengt Westerberg 1994 gjorde sitt sista val som partiledare fick Folkpartiet Liberalerna 7,2%, en siffra vi bara kan drömma om idag. Då var Bengt och Fp väletablerade som partiledaren och partiet som drev de sociala frågorna. För väljare som brydde sig om LSS eller sjukvård var Folkpartiet det självklara valet.

Sedan kom riksdagsvalet 1998. Då med ny partiledare och omprioriteringar i sakfrågorna. Fp fick 4,7%. Det sämsta valresultat vårt parti någonsin fått i ett riksdagsval. Mycket av tappet kom av att lämna walk-over i socialpolitiken.

Liberalerna har inte råd med ytterligare ett tapp på 2,5 procentenheter. Då skulle vi vara lika utanför riksdagen som Greta Thunberg under en skolstrejk. Vad är misstaget vi inte får göra om? Vad är det för sakpolitiskt område som definierat vårt parti allra mest under de senaste valen? Skolan.

Liberalerna har högst förtroende av alla partier i skolfrågan. Vi styrde skolanpolitiken under alliansregeringens 8 år. De åren såg genomförandet av fler skolpolitiska reformer än någon annan period i modern tid. Mycket av det vi gjorde var bra, några saker kan bli ännu bättre. I det utrymmet – den dualiteten av goda reformer och vissa felsteg vi kan både behålla gamla och samtidigt locka nya väljare.

Behåll fokuset på kunskapsskolan, det statliga huvudmannaskapet, och att höja läraryrkets status. Men våga samtidigt kritisera det som inte blivit rätt i svensk skola. Kösystemet som förstärker utanförskapet, det oklara och orättvisa betygssystemet, och att oseriösa skolor fått möjlighet att etablera sig alldeles för fritt. Att den psykiska ohälsan inte tagits på allvar, speciellt i lägre åldrar.

Det är dessutom dags att vi slutar framställa oss själva som partiet som bryr sig allra mest om mössor och mobiler i klassrummet. Det är inte frågor som kommer förbättra kunskapsnivåerna, minska segregationen eller göra läraryrket attraktivt, istället är det dags att återuppliva och modernisera idéen om att klassresan börjar i klassrummet. 

Det skulle gynna både Sverige och Liberalerna.

För att hitta nya sätt att driva på svensk skolpolitik bör Nyamko vända blicken till Liberala ungdomsförbundet. Det är bara att komma och sno! Diversifiera skolans personal genom ett separat mentorsyrke och mer personal i elevhälsan. Skrota kösystemet till grundskolan. Skapa mer valfrihet i ämnesstudierna på gymnasiet. Liberalerna kan vara skolpartiet för lärare och för elever, inte bara för konservativa föräldrar som muttrar om att det banne mig var ordning och reda på deras tid – innan kepsar, mobiler, fidget spinners och andra sattyg.

Slängs skolpolitiken på soptippen så kommer resten av partiet ganska snart följa med samma väg. Det kommer kosta för alla de barn som lämnar grundskolan utan behörighet. Alla lärare som går under av stress på grund av personalbrist. Alla dem som segregeras till tuffa skolor, men låg lärartäthet, och sämre chanser än någon annan att starta klassresan i klassrummet.

Låt oss bygga förtroende i andra politiska frågor samtidigt som den utbildningspolitiska grunden får stå intakt. Den liberala skolpolitiken behövs i vårt parti och i vårt land!

Erik Berg, gästskribent 

”Luften borde vara fri, både inom- och utomhus. Därför ska rökförbudet på restauranger, barer och uteserveringar avskaffas.”

Detta står på LUF Västs hemsida om distriktets åsikter . Distriktet är emot lagen som röstades igenom av riksdagen den 12 december 2018 som  förbjuder rökning på utvalda offentliga platser. Distriktet är även emot tidigare restriktioner gällande rökningen. Argumentationen emot rökningsförbudet brukar ofta vara att det begränsar individens frihet. Detta argument är ett vanligt liberalt argument men frågan är om det i grunden är liberalt?

Skulle man istället kunna påstå att det i själva verket är liberalt med ett rökningsförbud?

År 2017 beräknade Cancerfonden och Skandia att samhällets kostnader på grund av rökning ligger på runt 31,5 miljarder kronor per år. Kostnaderna innefattar sjukvårdskostnader, produktionsbortfall och informell sjukvård. Om man tar bort skatteintäkten för tobaksprodukter på ca 11,7 miljarder 2017 kostar landets rökare skattebetalarna ytterligare 19,8 miljarder kronor. Det är inte långt ifrån det vi lägger på polismyndigheten. Om vi också kollar närmre på vad Cancerfonden och Skandias uträkning berättar om sjukvårdkostnader så ligger kostnaden på 9,9 miljarder. Det motsvarar ungefär 14 procent av de 68,5 miljarderna vi skattebetalare fick lägga på hälsovård, sjukvård och social omsorg. 

Argumentet att rökningsförbudet i själva verket kan vara liberalt är ett argument som många glömmer. När många argumenterar ur en liberal synpunkt räknar de aldrig med att din frihet slutar där någon annans börjar. Att lägga till det i ekvationen bidrar till att se rökförbudets potentiella liberala påverkan. 

Enligt Hjärt- och Lungfonden så andas du in endast en fjärdedel av den totala röksumman som din cigarrett släpper ut. Då utsläppet från en cigarrett är så pass stor, så verkar det inte bara rökaren utan också personer i närheten. Därför skulle man kunna argumentera för att ett rökningsförbud i själva verket ökar individens frihet då man minskar andelen rök andra får i sig.

Däremot skulle ett totalförbud mot försäljning av cigaretter inte vara bra för varken individ eller samhälle eftersom det hade bidragit till växande illegal handel men inte nödvändigtvis mindre rökning på allmänna platser. Därför är ett förbud mot rökning på platser eller områden mer effektiv.

Ett rökningsförbud på specifika platser kan bidra till att minska både den direkta och passiva rökningen, då kommer även skattebetalarna belastas mindre för det fria valet att röka. Luften borde vara fri för alla, inte begränsas av rökande personer som med konsumtion påverkar andra människors hälsa, och alla skattebetalares plånbok.

Carl Sjöbäck, skribent

När denna text författas har det gått 14 timmar och 45 minuter sedan den svenska staten ånyo har inkräktat på din personliga frihet. I världsmästerskapet i klåfingrighet hade socialdemokratin tveklöst varit favorittippade att vinna. Trots jantelagen finns det inget, absolut ingenting, som någonsin skulle stoppa storebror staten att internationellt skryta om hur bra det är att leva i Sverige. Det är bra här, missförstå mig inte.

Det är också ofta förbannat tråkigt. 

Nu är riksdagen i farten igen. Med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll(S) i spetsen annekterar de millimeter för millimeter av din privata sfär – en sosse sviker aldrig på denna punkt. Att du inte får köpa sprit innan du har fyllt 20 år (nästan lika många år som det stora nordiska kriget pågick 1700-1721) är sedan gammalt. Nu får du inte heller röka en cancerpinne till din sjukligt överprisade öl på en uteservering. Oavsett hur privat ägd sagda uteservering är. 

Du får nöja dig med att dränka din sorg över hur staten först stjäl dina pengar och sedan förvägrar dig att tjäna en extra kosing genom försäljning av din egen häxblandning, med en ljummen starköl (25 härliga procent moms får du hosta upp på köpet). Bäst att njuta av de gyllene dropparna, för med den nya lagstiftningen hoppas storebror staten att du skall leva längre i detta förmynderiparadis.

Jippi yay, det blir en riktig fest!

Precis som Jimmie Åkesson drömmer jag mig bort till det heliga landet i söder, Danmark (som förövrigt vann det där nordiska kriget). Av helt andra anledningar än landets djupt tragiska flyktingpolitik de senaste decennierna dock. Istället drömmer jag om frispråkigheten, långfingret till statsapparaten och om bartendern som höjde ögonbrynen när jag för några veckor sedan kl. 07:15 bad om en kopp kaffe. Hon hade ingen kaffe, men säkert 100 olika ölsorter och eftersom man tar seden dit man kommer så blev det en kall bärs. Jag och min kompis satt och förundrades över sakernas tillstånd, om hur stor skillnad det ändå är mellan Danmark och Sverige, och som brev på posten tände bartendern en cigarett. Inomhus, mina damer, herrar och icke-binära och vem som annars skulle vara intresserad. Inomhus. En cigarett. Hälsorisk 2.0, helt hundra procent cancerframkallande för prick alla i lokalen. Och vet du? Ingen dog (i alla fall inte på fläcken).        

Ja, cigaretter är dåliga. Man ska vara både blind och döv och ha levt under en sten på 3000 meters djup för att ha missat detta fullkomligt icke-revolutionerande konstaterande. Min mormor, som aldrig har tagit ett bloss av vare sig den ena eller den andra sorten som någon som helst marknad erbjuder (bless her), kunde lika gärna ha kedjerökt. För på den gamla goda tiden (som någon idiot skulle säga) så rökte snart sagt alla varelser som gick upprätt på två ben. Överallt röktes det; i fikarum, på flygplan, i bilen, i affären, på kontoret, you name it.

Sedan jakten på cigaretterna på allvar tog fart för inte alltför länge sedan har också rökarna i princip utrotats. Kampen har varit effektiv och ja, det är bra att vi som grupp röker i mycket mindre utsträckning. Men det finns också tusen andra hälsorisker att bry sig om.

Sluta jaga den stackars ensamma rökaren som trots all tillgänglig forskning aktivt fattat beslutet att livet inte bara ska levas, det ska också njutas.

Snälla rara Rosenbad, låt krögaren bestämma över sin egen uteservering! Måhända att vi på grund av den svenska folkhälsofascismen lever längre än danskarna, men de är enligt statistiken lyckligare. Kanske för att statens klåfingriga händer inte gräver lika djupt i gemene folks företagande och privatliv? Det tål att tänkas på! 

Cecilia Baggesen Gyllunger, gästskribent

Den 5 juni gick jag liksom de flesta gymnasieeleverna i Göteborg på elva veckors ledighet. Elva veckor. 77 dagar utan skola. Hur blev det så här egentligen, och kanske framförallt:

Varför problematiserar inte fler längden på svenska elevers sommarlov?

Det är märkligt. Allt relaterat till skolan tycks vara uppe för debatt just nu. Mobilförbud, estetiska ämnen, skolsegregation, lärarassistenter, förstatligande. Listan kan göras lång. Frågan om terminssystemet går dock obemärkt förbi. Ingen har kanske lust att bli stämplad som glädjedödare. Tur är väl då att jag gärna tar på mig den titeln.

Här ska det sågas veckor.

När obligatorisk folkskola infördes 1842 anpassades läsåret efter bondesamhället. Inte så konstigt, eftersom de flesta var bönder och barnen behövdes hemma under sommaren för att hjälpa till med jordbruket.

177 år senare gäller samma terminssystem, men hör och häpna – vi lever inte längre i ett bondesamhälle (även om det finns partier som tycker att vi borde det).

Nuförtiden används sommarlovet åt fritid. Det i sig är ju bra. Känslan när man kan pusta ut på skolavslutningen efter två terminer av riktigt hårt arbete är oslagbar. Då får man förstås bortse från att skolarbetet successivt trappats ner under lång tid. Det finns något svenskt i att man ska ägna en månad åt att förbereda sig för de tre månaderna av ledighet som väntar. Helst ska man offra några veckor åt att värma upp under höstterminen också, utifall att man inte hunnit vila under de senaste 77 dagarna.

När jag argumenterar för att sommarlovet behöver kortas handlar det inte om att jag principiellt är emot lov. Lov kan vara bra. Skillnaden är bara att sommarlovet är så otroligt långt att det passerar gränsen för att vara effektivt och fylla sitt syfte. När det gått åtta veckor av ledigheten har man hunnit slappna av, vända på dygnet, jobba, resa, läsa böcker, kolla otaliga avsnitt serier, ha tid för det mesta – om man så vill och kan. Men då återstår tre veckor.

Det är faktiskt inte försvarbart att man ger eleverna så lång ledighet samtidigt som Skolverket rapporterar att en av tre i varje årskull inte tar gymnasieexamen. Forskning från 1908 och framåt visar att det långa sommarlovet är negativt för inlärningen. Det säger ju sig självt egentligen att ju längre de där avbrotten från mattegenomgångarna blir, desto mindre kommer man ihåg. Snacka om att blunda för problemet.

Hur löser vi det här då? Med ett treterminssystem såklart. Det är en beprövad struktur som bland annat används i USA, Frankrike, Japan och Storbritannien. Gör man sommarlovet kortare kan man göra ledigheten under höstlovet och sportlovet längre. (Även om jag tror att det vore bra om den samlade ledigheten över ett helt år kapades en del.) Då uppstår tre terminer. Man skulle också kunna använda sig av Storbritanniens modell där höstterminen pågår mellan september och december, vårterminen mellan januari och påsk, och sommarterminen mellan påsk och juli. Eleverna får lika mycket ledighet, men den sprids ut jämnare under läsåret.

Många menar att ett starkt argument för det långa sommarlovet är att det skulle locka fler till läraryrket. Jag skulle vilja hävda att mer utspridda lovdagar hade varit en fördel för lärarna. När både höstlov och sportlov blir längre blir det inte mindre ledighet, bara en bättre fördelad sådan.

En annan invändning skulle kunna vara att föräldrar som arbetar kan ha svårt att ordna omsorg för barnen vid längre höst- och vårlov. Det krävs förstås nya tankesätt men är heller ingen omöjlig uppgift att lösa.

Nu handlar det om att rädda den svenska skolan. 55 dagar tills den vaknar igen.

Liv Näslund

Fler och fler kallar sig feminister, men vad innebär det egentligen att kalla sig för feminist? Vilka åsikter tillskriver man sig genom att kalla sig feminist? Och tycker alla feminister likadant?

Om man slår upp feminism i Nationalencyklopedin(NE) kommer definitionen, “den sociala rörelsen för jämställdhet mellan män och kvinnor” upp. Feminism är alltså ingen ideologi utan samverkar med andra politiska uppfattningar. På grund av dessa andra politiska uppfattningar är feminismen uppdelad i olika inriktningar. Såväl Ebba Busch Thor som Jonas Sjöstedt kallar sig själva för feminister men de representerar båda två olika typer av feminism. Detta gör ordet ‘feminist’ väldigt svårdefinierat eftersom det kan betyda olika beroende på kontext. Oftast är roten till dessa skillnader synen, och tolkningen, av jämställdhet. Enligt NE innebär jämställdhet att män och kvinnor har, “samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga området i livet”. Vad innebär det då i praktiken?

Antingen kan det innebära att män och kvinnor lever likadana liv. Deras genomsnittliga lön är samma, de tar ut lika många föräldradagar och de behandlas på exakt likadant sätt. Eller så innebär det att kvinnor och män har samma förutsättningar att forma sina liv, oavsett vad deras beslut resulterar i. Detta kan innebära att vissa kvinnor tjänar mindre än män för att de valt en annan yrkesväg, eller att kvinnor tar ut fler föräldradagar i vissa familjer, men det innebär även att motsatsen kan gälla. Att vissa män tjänar mindre än vissa kvinnor, eller tar ut fler föräldradagar. Jämställdhet är en svår fråga eftersom det antingen kan innebära lika utfall för män och kvinnor, eller lika förutsättningar. Det kan inte finnas både och.

För att uppnå bolagsstyrelser med lika många män som kvinnor måste staten införa kvoteringslagar som behandlar män och kvinnor olika. Då är förutsättningar för män och kvinnor inte likadana, eftersom de i lagens namn måste behandlas olika för att uppnå ett visst utfall. För att se till att män och kvinnor tar ut lika många föräldradagar måste föräldraförsäkringen blir fullständigt individualiserad utan överlåtbara dagar. Då finns det inte heller lika förutsättningar för män och kvinnor att besluta över sin föräldraförsäkring, utan staten gör det åt dem. Hade vi då inte lika gärna kunnat införa en mansskatt för att jämna ut löneskillnaderna ytterligare? Alla dessa exempel hade inneburit stora inskränkningar i individers frihet och bestämmanderätt. Det kompetensstyrda anställningssystemet hade urholkats och människor hade inte bedömts utifrån sin förmåga och sina kunskaper, utan sitt kön. Lika utfall innebär alltid olika förutsättningar eftersom att staten kommer behöva göra skillnad på män och kvinnor.

Frågan om lika förutsättningar eller lika utfall är en av de största konfliktlinjerna mellan feminister och beror främst på att andra ideologier påvekar deras synsätt. Feminister från den ekonomiska högern fokuserar på lika förutsättningar medan de från vänsterhållet anser att vikten bör ligga på lika utfall. På grund av den här konfliktlinjen kritiserar vänsterfeminister ofta högerfeminister för att inte vara “riktig feminister” eftersom de inte tar hänsyn till olika normer och strukturer i samhället på samma sätt som vänstern. Kan lika förutsättningar verkligen kallas lika om det finns patriarkala strukturer som påverkar kvinnor i deras beslut? Eller manliga chefer som väljer män framför kvinnor?

Vänsterfeminister har en poäng i att högerfeminister inte kan, med den politik de förespråkar, upplösa de normer och strukturer som kvinnor möts av. Det är dock inte heller något som högerfeminister säger sig kunna garantera. Eftersom de vill undvika den statliga inblandningen som vänsterfeminister propagerar för väljer de istället att prioritera de normer i samhället som inte gör skillnad på män och kvinnor, utan istället behandlar dem lika. Till exempel att det är kompetens som ska avgöra anställning, inte kön. Om den normen däremot inte prioriteras blir det ytterligare en skillnad på män och kvinnor och hela grunden för jämställdhet urholkas. Det är betydligt lättare att kvinnor och män ges samma legala rättigheter och förutsättningar än att försöka bryta normer och strukturer mot en viss grupp människor, i det här fallet kvinnor, genom att inrätta regleringar som kommer missgynna en annan grupp människor, i det här fallet män. Det sämsta sättet att bekämpa orättvisor för kvinnor är att behandla män på samma sätt som kvinnor behandlats.

För mig som liberal är statliga ingripanden i ekonomin och människors privatliv högst oönskat. Att dela in människor i grupper och stämpla dem utifrån generaliseringar suddar inte bara ut individualitet, det gör det även svårare för medlemmarna i dessa grupper att förändras.

Problematiska strukturer som normaliserar våld mot kvinnor ska synliggöras, men utan att dra alla män över en kant eller förminska de samhällsproblem som män utstår. Därför tror jag att det bästa sättet att försöka lösa de problem som finns med jämställdhet är att fokusera på att behandla människor mer som individer än som medlemmar i olika grupper, stämplade utifrån generaliseringar.

Att döma en person utifrån karaktärsdrag som den inte kan kontrollera är lika farligt oavsett om det är en man eller en kvinna. En person med mörkare hudfärg eller ljusare. En person som är heterosexuell eller homosexuell. Målet bör vara att förbättra livssituationen för alla människor i samhället. Det är möjligt att arbeta mot sexualbrott och våld mot kvinnor utan att göra det till en häxjakt mot män. Det är möjligt att bekämpa rasism och diskriminering utan att korsfästa vita människor. Det är möjligt att lyfta människor utan att dra ner andra eller inskränka deras rättigheter.

Den feministiska grundprincipen är något jag alltid kommer kämpa för. Jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara en självklarhet, men det innebär inte att jag vill inskränka individens frihet. Det som genomsyrar den feminism jag tror på är i grund och botten tankar sprungna ur liberalismen. Att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att forma sina liv utifrån sina mål och värderingar. Att män och kvinnor ska ha samma friheter och skyldigheter. Att män och kvinnor ska ses som individer och inte definieras utifrån sina kön. Följande fråga blir därför oundviklig:

Varför ska jag behöva kalla mig för feminist, för att visa att jag står upp för jämställdhet mellan män och kvinnor, när jag redan är liberal?

Thea Erlandsson