Under höstens valrörelse stod vi LUF:are på många debatter och berättade om vilka Liberalerna är och vilka människor vår ideologi finns till för. Liberalism misstas ofta för att vara ideologin för de starka i samhället när liberalismen i själva verket är till för den maktlöse. Liberalismen är till för den som flyr från krig, den som är fängslad i psykisk ohälsa, den som känner sig otrygg i våra förorter, den som inte får ett jobb på grund av sitt efternamn, den som behöver hjälp i skolan eller den som vill samla ett fuck off-kapital för att lämna sin partner.
Därför skaver det i mig att Liberalernas väljargrupp kännetecknas av akademiker med hög inkomst, en av de starkaste grupperna i samhället. Tyvärr tycks det vara just denna väljargrupp som Liberalerna främst försökt locka och behaga med utspel och förslag, som exempelvis sänkt värnskatt och mer pengar till finkultur, som upplevs gynna en liten och redan stark grupp. Vårt parti har en lång och stolt historia av att slåss för den lilla människan, och jag är besviken på att vi inte uppfattas som det parti som självklart och ständigt tar kampen för densamma.
Istället för att kommunicera till de väljargrupper som redan valt oss borde vi fokusera på de väljargrupper som mest behöver oss. För mig är LSS-reformen ett tydligt konkret exempel på när vårt parti översatte vår ideologi till sakpolitik. Vi borde driva fler sådana typer av frågor både aktivt och envist.
För många handlar partiledarfrågan nu om ”vem”, jag vill att den ska handla mer om ”för vem”. Vilken riktning måste vårt parti ta för att bli det självklara partiet för den liberala väljaren? Vilka frågor ska vi driva aktivt för att adressera de utmaningar som slår hårdast mot de svagaste? Hur bör vi paketera och kommunicera våra lösningar för att uppfattas som ett parti som driver snällare politik för människor istället för stramare politik mot människor?
Liberalerna måste våga ta ställning i kontroversiella frågor och stå för det vi tycker, så att vår politik får kontinuitet och en helhet. Ha modet att avreglera bostadsmarknaden ännu mer, bedriva jämställdhetspolitik som även gynnar kvinnor som inte gör karriär och avkriminalisera narkotika så staten börjar hjälpa missbrukare istället för att jaga dem. Vi måste visa att vi är partiet för ungdomen som inte kan flytta hemifrån, missbrukaren, den funktionsnedsatte och kvinnan som känner sig maktlös eller otrygg.
Jag hoppas att vi, under ett nytt ledarskap som kännetecknas av en omhändertagande liberalism, slutar kämpa för att bli mer som andra partier och istället börjar jobba på att bli mer oss själva.
Jag är övertygad om att vårt parti kan växa sig starkare om vi börjar stå upp för de allra svagaste.
Victoria Viklund