Fler och fler kallar sig feminister, men vad innebär det egentligen att kalla sig för feminist? Vilka åsikter tillskriver man sig genom att kalla sig feminist? Och tycker alla feminister likadant?
Om man slår upp feminism i Nationalencyklopedin(NE) kommer definitionen, “den sociala rörelsen för jämställdhet mellan män och kvinnor” upp. Feminism är alltså ingen ideologi utan samverkar med andra politiska uppfattningar. På grund av dessa andra politiska uppfattningar är feminismen uppdelad i olika inriktningar. Såväl Ebba Busch Thor som Jonas Sjöstedt kallar sig själva för feminister men de representerar båda två olika typer av feminism. Detta gör ordet ‘feminist’ väldigt svårdefinierat eftersom det kan betyda olika beroende på kontext. Oftast är roten till dessa skillnader synen, och tolkningen, av jämställdhet. Enligt NE innebär jämställdhet att män och kvinnor har, “samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga området i livet”. Vad innebär det då i praktiken?
Antingen kan det innebära att män och kvinnor lever likadana liv. Deras genomsnittliga lön är samma, de tar ut lika många föräldradagar och de behandlas på exakt likadant sätt. Eller så innebär det att kvinnor och män har samma förutsättningar att forma sina liv, oavsett vad deras beslut resulterar i. Detta kan innebära att vissa kvinnor tjänar mindre än män för att de valt en annan yrkesväg, eller att kvinnor tar ut fler föräldradagar i vissa familjer, men det innebär även att motsatsen kan gälla. Att vissa män tjänar mindre än vissa kvinnor, eller tar ut fler föräldradagar. Jämställdhet är en svår fråga eftersom det antingen kan innebära lika utfall för män och kvinnor, eller lika förutsättningar. Det kan inte finnas både och.
För att uppnå bolagsstyrelser med lika många män som kvinnor måste staten införa kvoteringslagar som behandlar män och kvinnor olika. Då är förutsättningar för män och kvinnor inte likadana, eftersom de i lagens namn måste behandlas olika för att uppnå ett visst utfall. För att se till att män och kvinnor tar ut lika många föräldradagar måste föräldraförsäkringen blir fullständigt individualiserad utan överlåtbara dagar. Då finns det inte heller lika förutsättningar för män och kvinnor att besluta över sin föräldraförsäkring, utan staten gör det åt dem. Hade vi då inte lika gärna kunnat införa en mansskatt för att jämna ut löneskillnaderna ytterligare? Alla dessa exempel hade inneburit stora inskränkningar i individers frihet och bestämmanderätt. Det kompetensstyrda anställningssystemet hade urholkats och människor hade inte bedömts utifrån sin förmåga och sina kunskaper, utan sitt kön. Lika utfall innebär alltid olika förutsättningar eftersom att staten kommer behöva göra skillnad på män och kvinnor.
Frågan om lika förutsättningar eller lika utfall är en av de största konfliktlinjerna mellan feminister och beror främst på att andra ideologier påvekar deras synsätt. Feminister från den ekonomiska högern fokuserar på lika förutsättningar medan de från vänsterhållet anser att vikten bör ligga på lika utfall. På grund av den här konfliktlinjen kritiserar vänsterfeminister ofta högerfeminister för att inte vara “riktig feminister” eftersom de inte tar hänsyn till olika normer och strukturer i samhället på samma sätt som vänstern. Kan lika förutsättningar verkligen kallas lika om det finns patriarkala strukturer som påverkar kvinnor i deras beslut? Eller manliga chefer som väljer män framför kvinnor?
Vänsterfeminister har en poäng i att högerfeminister inte kan, med den politik de förespråkar, upplösa de normer och strukturer som kvinnor möts av. Det är dock inte heller något som högerfeminister säger sig kunna garantera. Eftersom de vill undvika den statliga inblandningen som vänsterfeminister propagerar för väljer de istället att prioritera de normer i samhället som inte gör skillnad på män och kvinnor, utan istället behandlar dem lika. Till exempel att det är kompetens som ska avgöra anställning, inte kön. Om den normen däremot inte prioriteras blir det ytterligare en skillnad på män och kvinnor och hela grunden för jämställdhet urholkas. Det är betydligt lättare att kvinnor och män ges samma legala rättigheter och förutsättningar än att försöka bryta normer och strukturer mot en viss grupp människor, i det här fallet kvinnor, genom att inrätta regleringar som kommer missgynna en annan grupp människor, i det här fallet män. Det sämsta sättet att bekämpa orättvisor för kvinnor är att behandla män på samma sätt som kvinnor behandlats.
För mig som liberal är statliga ingripanden i ekonomin och människors privatliv högst oönskat. Att dela in människor i grupper och stämpla dem utifrån generaliseringar suddar inte bara ut individualitet, det gör det även svårare för medlemmarna i dessa grupper att förändras.
Problematiska strukturer som normaliserar våld mot kvinnor ska synliggöras, men utan att dra alla män över en kant eller förminska de samhällsproblem som män utstår. Därför tror jag att det bästa sättet att försöka lösa de problem som finns med jämställdhet är att fokusera på att behandla människor mer som individer än som medlemmar i olika grupper, stämplade utifrån generaliseringar.
Att döma en person utifrån karaktärsdrag som den inte kan kontrollera är lika farligt oavsett om det är en man eller en kvinna. En person med mörkare hudfärg eller ljusare. En person som är heterosexuell eller homosexuell. Målet bör vara att förbättra livssituationen för alla människor i samhället. Det är möjligt att arbeta mot sexualbrott och våld mot kvinnor utan att göra det till en häxjakt mot män. Det är möjligt att bekämpa rasism och diskriminering utan att korsfästa vita människor. Det är möjligt att lyfta människor utan att dra ner andra eller inskränka deras rättigheter.
Den feministiska grundprincipen är något jag alltid kommer kämpa för. Jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara en självklarhet, men det innebär inte att jag vill inskränka individens frihet. Det som genomsyrar den feminism jag tror på är i grund och botten tankar sprungna ur liberalismen. Att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att forma sina liv utifrån sina mål och värderingar. Att män och kvinnor ska ha samma friheter och skyldigheter. Att män och kvinnor ska ses som individer och inte definieras utifrån sina kön. Följande fråga blir därför oundviklig:
Varför ska jag behöva kalla mig för feminist, för att visa att jag står upp för jämställdhet mellan män och kvinnor, när jag redan är liberal?
Thea Erlandsson