En ny tid är kommen för Liberalerna. Januariavtalet och Nyamko Sabuni visar tydligt att en era är över. Nu är det upp till hela vårt parti att besluta om vad som är värt att ta med sig in i nästa epok av svensk liberalism. Det finns politiska områden den nya partiledaren vill ta plats i, det bästa exemplet är i klimatfrågan. Och det finns antagligen även områden som partiet måste bort prioritera.
När Bengt Westerberg 1994 gjorde sitt sista val som partiledare fick Folkpartiet Liberalerna 7,2%, en siffra vi bara kan drömma om idag. Då var Bengt och Fp väletablerade som partiledaren och partiet som drev de sociala frågorna. För väljare som brydde sig om LSS eller sjukvård var Folkpartiet det självklara valet.
Sedan kom riksdagsvalet 1998. Då med ny partiledare och omprioriteringar i sakfrågorna. Fp fick 4,7%. Det sämsta valresultat vårt parti någonsin fått i ett riksdagsval. Mycket av tappet kom av att lämna walk-over i socialpolitiken.
Liberalerna har inte råd med ytterligare ett tapp på 2,5 procentenheter. Då skulle vi vara lika utanför riksdagen som Greta Thunberg under en skolstrejk. Vad är misstaget vi inte får göra om? Vad är det för sakpolitiskt område som definierat vårt parti allra mest under de senaste valen? Skolan.
Liberalerna har högst förtroende av alla partier i skolfrågan. Vi styrde skolanpolitiken under alliansregeringens 8 år. De åren såg genomförandet av fler skolpolitiska reformer än någon annan period i modern tid. Mycket av det vi gjorde var bra, några saker kan bli ännu bättre. I det utrymmet – den dualiteten av goda reformer och vissa felsteg vi kan både behålla gamla och samtidigt locka nya väljare.
Behåll fokuset på kunskapsskolan, det statliga huvudmannaskapet, och att höja läraryrkets status. Men våga samtidigt kritisera det som inte blivit rätt i svensk skola. Kösystemet som förstärker utanförskapet, det oklara och orättvisa betygssystemet, och att oseriösa skolor fått möjlighet att etablera sig alldeles för fritt. Att den psykiska ohälsan inte tagits på allvar, speciellt i lägre åldrar.
Det är dessutom dags att vi slutar framställa oss själva som partiet som bryr sig allra mest om mössor och mobiler i klassrummet. Det är inte frågor som kommer förbättra kunskapsnivåerna, minska segregationen eller göra läraryrket attraktivt, istället är det dags att återuppliva och modernisera idéen om att klassresan börjar i klassrummet.
Det skulle gynna både Sverige och Liberalerna.
För att hitta nya sätt att driva på svensk skolpolitik bör Nyamko vända blicken till Liberala ungdomsförbundet. Det är bara att komma och sno! Diversifiera skolans personal genom ett separat mentorsyrke och mer personal i elevhälsan. Skrota kösystemet till grundskolan. Skapa mer valfrihet i ämnesstudierna på gymnasiet. Liberalerna kan vara skolpartiet för lärare och för elever, inte bara för konservativa föräldrar som muttrar om att det banne mig var ordning och reda på deras tid – innan kepsar, mobiler, fidget spinners och andra sattyg.
Slängs skolpolitiken på soptippen så kommer resten av partiet ganska snart följa med samma väg. Det kommer kosta för alla de barn som lämnar grundskolan utan behörighet. Alla lärare som går under av stress på grund av personalbrist. Alla dem som segregeras till tuffa skolor, men låg lärartäthet, och sämre chanser än någon annan att starta klassresan i klassrummet.
Låt oss bygga förtroende i andra politiska frågor samtidigt som den utbildningspolitiska grunden får stå intakt. Den liberala skolpolitiken behövs i vårt parti och i vårt land!
Erik Berg, gästskribent