Skribent: Jacob Welander
Det som vanligtvis används för att definiera ett ungdomsförbunds inriktning är dess åsikter rörande vilka politiska förslag som bör eller inte bör genomföras och i förlängningen vilket samhälle dessa förslag skapar. Den minst lika viktiga aspekten som ofta betraktas som sekundär är i vilken filosofisk idétradition resonemang utformas. Denna brist på filosofisk grund skulle förmodligen kunna förklara den polarisering och brist på konstruktivitet som uppstått i diskussionen om vad som bör betraktas som liberalt. Att denna polarisering är än mer problematisk inom partiet kan betraktas som ett symptom på den än mindre filosofisk grundade diskussion som förs där.
De intryck jag fått av den debatt som fördes på Liberala ungdomsförbundets handlingsprogramskongress nyligen är att argumenten huvudsakligen är pliktetiskt härledda. De fokuserar på vilka rättigheter människor i ett framtida föreställt scenario bör garanteras och därefter hur samhället skall verkställa de direktiv som ges av principerna på bästa sätt. Problematiken med detta förhållningssätt kan sammanfattas i två huvudsakliga delar varav den första formuleras i min föregående artikel i liberala kuriren, Moralen är decentraliserad, inte död, och rör pliktetikens oförmåga att fullständigt sammanfatta individens moralfilosofiska överväganden. Den andra rör det ur liberal synvinkel – något som självfallet bör härledas djupare – bristfälliga i att endast fokusera på de önskade effekterna av ett politiskt system utan att ta hänsyn till och utvärdera de mekanismer som detsamma bygger på.
Jag har observerat en tendens i den politiska debatten att allt oftare hänvisa till staten som om den vore en moraliskt fullkomlig institution med obegränsad makt och kunskap. Med denna syn följer också en med denna samhällssyn fullt rimlig åsikt att staten bör ställas ansvarig för alla de samhällsproblem såväl som vardagsproblem vi möts av. Det förhållande Sveriges befolkning utvecklat till staten kan närmast liknas vid det förhållande folket hade till kyrkan eller gud innan upplysningen och utvecklingen av det moderna samhället som följde denna. Istället för att också utvärdera de maktstrukturer som ger upphov till situationen i samhället vi har idag, förs en ensidig diskussion om hur staten bör planera samhället vilket lett till en allt mer planekonomisk syn på och utformning av ekonomin. Samma tendens kan observeras i debatten på kongressen.
Istället för att enbart diskutera utopiska föreställningar om hur samhället bör utformas måste diskussionen också fokusera på maktstrukturerna i samhället. Centralt i detta tänkande är insikten att staten är en organisation som agerar i samma materiella kontext som alla andra organisationer och därmed är bunden till samma logik. Ett exempel på detta alternativa tankesätt är Friedrich von Hayeks förklaring av totalitarismens utveckling i världen under första halvan av 1900-talet som en följd av centraliseringen av makten i staterna, vilket var i linje med den tidens planekonomiska ideal, i Vägen till träldom (1944).
En centralisering av den ekonomiska och politiska makten leder till ett växande behov av stark styrning och enighet i åsikter vilket i sin tur spär på den centralistiska utvecklingen och banar vägen för ett allt mer totalitärt styre. Ett annat exempel på mekanismerna bakom den centralistiska utvecklingen i ett demokratiskt land är det nollsummespel som den politiskt ordnade ekonomiska fördelningen utgör och de intressekonflikter som uppstår som en följd av denna. Detta i kombination med politikernas strävan efter makten vilken överlåts till dem av folket leder till ett ”race to the bottom” i centralismens ocean. Politikernas upprepade gynnande av utkristalliserade särintressen på bekostnad av i sammanhanget små inskränkningar av övriga väljarkårens makt genom skattehöjningar och specifika regleringar leder successivt till framväxandet av ett planekonomiskt lapptäcke av regleringar, subventioner och reformer som ju tjockare det växer alltmer kväver kapitalismens utvecklande kraft. Detta resonemangs huvuddrag är inspirerade av Frihet att välja (1979) av Milton Friedman.
De två mekanismer för att begränsa staten som jag finner mest potenta är konkurrensutsättning av statens verksamhet genom decentralisering samt konstitutionella begränsningar av statens makt. Den förstnämnda ger individen möjlighet att utvärdera olika systems fördelar och nackdelar i sin helhet utan att fastna i ett inifrånperspektiv där denne kan luras att långsamt acceptera försämringar av systemet. Individens kunskap är långt ifrån tillräcklig för att utvärdera politiska förslags påverkan på samhället långsiktigt men räcker för att utvärdera hur ens eget liv påverkas av livet i olika system då de betraktas i ett helhetsperspektiv. Det är exempelvis svårt att avgöra hur dragningen av gatunätet i en stad påverkar flödena av människor i denna och därmed på lång sikt hur näringsverksamheters framväxt eller den allmänna stämningen i en stad påverkas. Det är däremot betydligt enklare att avgöra hur väl man trivs i en stad och var det är trevligast att exempelvis turista eller dricka en öl. Konstitutionen är givetvis ett viktigt instrument för att sakta ner den centraliserande kraften men eftersom även konstitutionen kan ändras av de demokratiska församlingarna är den snarare att likna vid massans tröghet än en direkt motkraft.
Konkurrensutsättningen av staten är fundamentet i Anarkokapitalismen. De perspektiv som getts på synen på statens roll i samhället är en belysning av skiljelinjen mellan denna och övriga inriktningar inom Liberalismen. Självfallet kan även samhället påverkas genom förändringar av de beslutandes åsikter i olika frågor och ett förändrande av maktstrukturerna i är också avhängigt detsamma. Men för att utforma ett stabilt system vars mekanismer gynnar en frihetlig och kapitalistisk samhällsutveckling och tar hänsyn till människans mest fundamentala egenskaper ter sig ingen annan struktur än den anarkistiska tillräcklig.
Jacob Welander