Skribent Liv Näslund
Vet ni vad? Det pratas alldeles för lite om hur farligt det är att vara journalist idag. Farligare än på väldigt länge. Förra året var det dödligaste året för journalister som någonsin uppmätts. Fler än 80 mördades i sitt arbete och just i detta nu sitter 390 journalister fängslade världen över. Frihetsberövade i det fria ordets namn. Det är inte värdigt ett demokratiskt land som Sverige att nöja sig med tyst diplomati mot länder som kränker det allra mest grundläggande i ett samhälle.
Att somliga socialdemokrater inte bryr sig så värst mycket om journalisters rätt att göra sitt jobb förvånar kanske ingen. Vi känner ju alla till SSU:s unkna syn på media efter att de drog in journalisters ackreditering till deras kongress på grund av att en text hade publicerats i Expressen som de “blev missnöjda med”.
Men när det fria ordet är satt under press, ja då måste vi liberaler kämpa hårdare för den enskilda människans rätt att få makten granskad. Hjälp kommer vi varken få från höger eller vänster.
I Sverige behöver kampen tas mot allt från maktfullkomliga socialdemokrater till vänsterpartister vars dröm är att förstatliga mediehusen. Därtill mot sverigedemokrater som inte bara kallar Sveriges största dagstidning för en fake-news-tidning, utan också nekar journalister ackreditering och kallar granskningar från media för “ovärdiga”.
Vad som i själva verket är ovärdigt är att i ett demokratiskt samhälle försöka underminera undersökande och ifrågasättande journalistik. Vi ska vara ett föregångsland, gå längst fram och ropa högst. Men i stället påpekade föreningen Reportrar utan gränser nyligen att klimatet för oberoende journalistik har blivit allt sämre i Sverige och en undersökning vid JMG vid Göteborgs universitet visar att andelen svenska journalister som hotats i sitt jobb det senaste året är 30 procent.
Det är illa och ett demokratiskt problem, men det är ändå närmast bagateller jämfört med läget utanför våra gränser. Där dör en journalist var fjärde dag. En person som ägnat sitt liv åt att ta risker och rapportera för att alla historier ska berättas. Det är en skam.
Den 23 september, om bara några dagar, är det exakt 18 år sedan den svenska journalisten Dawit Isaak greps och fängslades av eritreansk polis och frihetsberövades. 18 år har det gått. 18. A r t o n. Det är helt ofattbart. Han har suttit bakom galler utan rättegång för sitt yrkes skull under längre tid än jag levt mitt liv. För mig har han blivit själva symbolen för varför kampen aldrig får ta slut, och beviset på att vi måste göra mycket, mycket mer.
Kanske är det dags att inse att den tysta diplomati Sverige ägnar sig åt när det kommer till frigivning av fängslade journalister eller andra samvetsfångar, som Gui Minhai, inte har fungerat. Kanske är det dags att på riktigt stå upp för alla de frihetsberövade opinionsbildare och granskare där ute, vars yrke i takt med att det är farligare än någonsin också blir viktigare än någonsin.
Landet med världens äldsta tryckfrihetslag borde gå i bräschen såväl nationellt som internationellt för journalisters rätt att göra sitt jobb. När regimer fängslar och mördar journalister ska det öppet och ihärdigt fördömas. Inga inofficiella samtal i världen kan ersätta en tydlig utrikespolitik som står upp för demokratins grundprinciper.
Höj tonläget från Sveriges sida och EU:s och vi ska vara redo att betala priset i form av t.ex. försämrade handelsrelationer.
Ja, det fria ordet- måste få kosta.
Så, bryt inte journalisternas pennor, låt dem vässas spetsigare. För det är med journalisten som med kossan. Man saknar den inte förrän båset är tomt.