Skribent Victoria Viklund
1962 antogs propositionen som presenterade riktlinjerna för svenskt bistånd. Det största utvecklingsproblemet ansågs vara en ekonomisk underutveckling i vissa länder och den bästa lösningen var “hjälp till självhjälp”. Rikare länder hade till uppgift att bidra till utveckling genom ekonomiskt bistånd, i en anda av internationell solidaritet, men utvecklingen skulle ske genom mottagarlandets egna ansträngningar. Bistånd har därför kommit att kallas för “internationellt utvecklingssamarbete”.
Det finns två typer av bistånd. Humanitärt bistånd syftar till att rädda liv och lindra nöd hos människor som är i akut sådan. Utvecklingsbistånd syftar till att, på längre sikt, bidra till en långsiktig utveckling som ökar människors möjligheter till självförsörjning. Genom det så kallade enprocentsmålet anpassar vi nivån på biståndet till vår rikedom, vilket innebär att en procent av Sveriges bruttonationalindex (BNI) avsätts till bistånd varje år. Nivån är i enlighet med den tidigare rekommendationen från FN. Det är denna procentsats som Moderaterna nu vill pruta ned till 0,7% som är FN:s nuvarande rekommendation för givarländer.
Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att Sverige är det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Från biståndsbudgeten har Sverige nämligen sedan en tid tillbaka räknat av en del av kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige. Inget land har de senaste fem åren gjort större avräkningar från biståndet än Sverige när det gäller sådana kostnader. I budgetpropositionen för 2020 avsätts 52,1 miljarder kronor till bistånd i enlighet med enprocentsmålet men av dessa utgör avräkningarna 6,1 miljarder kronor. Totalt 2,6 miljarder kronor har avsatts för nästa års beräknade kostnader för den inhemska flyktingmottagandet i Sverige. Denna summa är högre än den totala summan för det land som fick mest bistånd av Sverige under 2018 vilket var strax under 1,2 miljarder kronor.
Enligt internationella regler får länder förvisso räkna av vissa kostnader för flyktingmottagande i sin biståndsbudget. Detta gäller offentliga kostnader för tillfälligt uppehälle för flyktingar under deras första tolv månader i landet. Reglerna är dock inte särskilt detaljerade vilket har lett till att givarländer har gjort olika tolkningar av dem. Detta gäller bland annat huruvida alla som söker asyl omfattas eller endast de som får bifall, om kvotflyktingar får räknas in, vilka typer av kostnader som kan räknas som bistånd, vilka tidsperioder länderna ska räkna in och hur kostnaderna ska räknas ut.
Tyvärr innehåller svenska regeringens budgetpropositioner för lite information för att kunna avgöra om de svenska avräkningarna faktiskt görs i enlighet med de internationella reglerna och trots upprepade förfrågningar har regeringen vägrat ge svar på hur Migrationsverkets beräkningsmodeller för flyktingkostnaderna tas fram.
Till skillnad från det internationella biståndet ställs inga krav på att avräkningarna ska redovisas noggrant på ett transparent eller öppet sätt, det finns alltså inga direkta svar på vad avräkningarna från det svenska biståndet egentligen går till i Sverige. Väldigt få ställer sig frågan om detta är rimligt, antagligen för att nästan ingen vet om att avräkningar som dessa görs. Två unga liberaler har dock fått nog av att Liberalerna idag accepterar att avräkningar sker till förmån för inhemska flyktingkostnader. På landsmötet i november kommer ombuden därför tvingas ta ställning; ska svenskt bistånd få fortsätta användas som en budgetregulator?