Skribent Liv Näslund
Hösten är här. Hemma tänds det ljus och utanför fönstret fylls gatorna av färgglada löv och kastanjer. På tv:n debatteras budgeten och “Idol” visar sin tusende säsong. Men det tydligaste hösttecknet av alla är ändå när portarna öppnas upp till gymnasiemässan och gymnasieskolornas öppet hus för att 120 000 elever gör sig redo att ta livets kanske hittills viktigaste och mest spännande beslut. Och så har vi halloween förstås. En skam att de två senare har blivit lika läskiga.
Att få välja gymnasium och påverka sin egen framtid, det är en riktigt häftig känsla. Valet är möjligtvis lite läskigt och betungande av ansvar, men lika mycket ett stort frihetssteg. Men vad som skrämmer mig på riktigt är generationsskiftet inom lärarkåren och dess konsekvenser. Skolans sextioårskris är en nationell kris.
En äldre lärare på en av Göteborgs största gymnasieskolor vittnar själv om problemet inför sin klass. Hur upprätthåller man en kvalitativ undervisning när erfarenheten försvinner, frågar han sig uppgivet: “Snart går jag och stora delar av mina kollegor i pension och skolans ledning frågar sig hur man ska hantera följderna av det”.
Det spelar ingen roll hur anrika skolorna är, i hur många år byggnadernas väggar andats kunskap eller hur lång tradition de har av erfarna lärare. Alla skolor riskerar att tappa greppet om sin utbildningstradition. Och det är klart att det skrämmer. Det skrämmer oss alla, men mest borde det skrämma de femtonåringar som spenderar helgerna i november på öppet hus. Lärarna de pratar med kommer kanske inte vara de som välkomnar dem i aulan i slutet av augusti.
Ska skolan bli ett luftslott? Jag hoppas verkligen inte det.
Idag är var femte legitimerad grund- och gymnasielärare 60 år eller äldre. Det är ju inget problem i sig. Erfarenheten en äldre lärare för med sig in i klassrummet, och den respekt som hörs i de bestämda stegen i korridoren, är något bra. Det är en enorm tillgång för skolorna. Särskilt i en tid då lärarutbildningen har förvandlats till ett flummigt lekland. Problemet är vilka, om alls några, ska ersätta dessa när de går i en välförtjänt pension?
Stegen i korridoren kommer inte att höras lika tunga och handstilen på tavlan vara inte lika fin. Ett folkpartistiskt i-landsproblem, kan man tycka. Det är också färre som ens kommer att vilja sätta sig på den där stolen bakom katedern. Det är helt enkelt för få som vill bli lärare och alldeles för många yngre lärare som väljer att lämna yrket i förtid.
I maj i år fanns det 184 056 personer med grund- och gymnasielärarlegitimation i Skolverkets register. Drygt 28 000 av dem kommer att uppnå pensionsålder de närmsta åren, och många har i skrivande stund redan gjort det. Betydligt färre personer med lärarlegitimation är 30 år eller yngre. I maj var de bara 7 558 stycken och utgjorde fyra procent. Fyra. Procent. Vilket kan jämföras med de 22 procent som är 60 år eller äldre. Det är inte bara en indikation på den lärarbrist vi kan förvänta oss, det är en katastrofsiffra här och här och nu. En siffra som uppenbarligen skapats samtidigt som nöjda sossar fortsätter att öka antalet antalet platser till lärarutbildningen.
Resultatet blev – hör och häpna – att det till hälften av utbildningarna inte rådde någon konkurrens alls. Konkurrens om världen viktigaste yrke fanns alltså inte. Så passande. Icke-existerande konkurrens ökar inte bara risken för en sämre utbildning för framtidens elever utan även risken för avhopp. Vilket genidrag!
I vintras visade tidningen Skolvärldens granskning att av de lärare som är behöriga att undervisa i franska i grundskolan är 28 procent 60 år eller äldre och mer än hälften 50 år eller äldre. Två procent är under 30 år. Av de som är behöriga att undervisa i tyska är en procent under 30 år. Det går knappt att ta in vilket misslyckande detta är och ännu värre blir det så snart man inser att det är för sent att göra något åt stora delar av konsekvenserna.
Många huvudmän försöker övertyga lärare att arbeta även efter att de fyllt 65 år för att dra nytta av den erfarenhet och kompetens som faktiskt finns. Det är ju ett sätt som med lite tur kan dämpa krisen kortvarigt, men som fortfarande innebär att man desperat försöker skopa vatten ur en trasig båt. Förra året kom SKL med en rapport om att antalet skolbarn kommer öka med nästan 350 000 fram till 2027, och fram till 2031 beräknas det totala rekryteringsbehovet av lärare motsvara 187 000 heltidstjänster. Ekvationen går inte ihop. Det skulle kräva att en fjärdedel av alla som går ut gymnasiet med högskolebehörighet påbörjar lärarstudier.
Även om det är sent, oförsvarbart sent, att ta tag i problemet, så måste denna liberala mardröm få ett slut. Det går inte att försvara skolan som världens viktigaste institution som ger alla barn samma möjlighet att forma sitt liv och nå sina drömmar, om den inte kan leva upp till det. Det går inte heller att som liberalt parti att släppa frågan bara för att det är mer populärt att tävla om vem som kan erbjuda hårdast straff och tuffast integrationspolitik.
Skolan kommer alltid att vara viktigast så länge den lyckas leva upp till sitt uppdrag, och det är det vår uppgift att se till att den kan.
Till att börja med finns ungefär 35 000 utbildade lärare som har valt att arbeta med något annat. Genom att erbjuda en betydligt bättre arbetsmiljö och värdiga arbetsvillkor kan man förhoppningsvis locka tillbaka en del av dem . Med rimliga villkor skulle dessutom fler unga söka sig till lärarutbildningen från första början så att lärarna inte bara blir fler utan också bättre.
Den här liberala mardrömmen måste få ett slut. Skolans sextioårskris gör mig ordentligt mörkrädd.
Hallowens läskigaste är varken ett spöke eller en zombie, det är Sveriges brist på behöriga lärare!