Skribent Liv Näslund
Betyg från årskurs fyra är en jättebra reform men om det är en mer likvärdig skola man vill nå är det kontraproduktivt att rösta igenom förslag som bara gäller några få med tur. Det är nästan skickligt från politikers sida att på ett så kraftigt sätt lyckas arbeta mot sina egna syften.
Från och med nästa höst blir det möjligt för alla rektorer i Sverige att införa betyg från årskurs fyra på sina grundskolor och året därpå blir ändringen permanent. Det meddelade regeringen i slutet av december efter en överenskommelse med samarbetspartierna Liberalerna och Centerpartiet.
Som liberal är jag till att börja med väldigt stolt. Stolt över att Liberalerna, efter många års kamp i motvind, lyckats förändra hela skoldebatten i grunden och slutligen kompromissat in den här punkten i Januariavtalet. Det är stort. Ännu större är dock att generade sossar och miljöpartister valt att släppa stoltheten och se till fakta. Sånt händer faktiskt inte varje dag. Tacka Björklund för det!
För det första är förslaget en vinst för alla de elever som inte längre kommer behöva vänta alldeles för länge på det stöd de behöver. Med betyg från årskurs fyra blir det nämligen mer naturligt för lärare att i tid upptäcka elevers svårigheter, så att man kan göra någonting åt dem redan under mellanstadiet. Bäst blir det naturligtvis om man upptäcker utmaningar redan i första klass, men så roligt vill inte ens Liberalerna ha det än.
Tillbaka till det här med att få hjälp i tid. Jag har svårt att tänka mig något stressigare än att inse att jag inte sitter på de matematikkunskaper som krävs året innan man börjar högstadiet. Då är det mer eller mindre för sent att göra något åt saken. Åtminstone har kollektivismens och godhetstänkandets mörker gjort vad som i ett tidigt stadium hade varit ett litet problem till en allvarlig fråga. Att i likhet med dagens “alla är lika bra på allt”-politik skjuta på sanningen är inget som kommer få de barn som hade behövt hjälpen att tacka ansvariga politiker i framtiden.
Det är ett svek.
Betygen från årskurs fyra kommer att underlätta kommunikationen mellan lärare, elever och föräldrar och på ett bättre sätt beskriva vad eleven uppnått i förhållande till de kunskapsmål som finns redan från lågstadiet. Dessutom visar Skolverkets egen utvärdering av betygssättningen från årskurs sex att 46 procent av lärarna anser det var enklare att upptäcka elever med extra behov tidigare och 80 procent av eleverna anger att de anstränger sig mer när de får betyg. De där bokstäverna är kanske den högpresterande kuddflickans bästa vän men framför allt direkt avgörande för eleven med stora utmaningar. De upptäcker, motiverar, kommunicerar och hjälper till i tid. Tidigare insatser har visat sig vara ovärderligt i frågan om att skapa en skola för alla.
Men där tar reformens positiva delar slut.
Förslaget från regeringen och samarbetspartierna innehåller ett stort men – då det ska stå rektorer fritt att välja om man vill införa betyg från årskurs fyra. Hela argumentationen kring att tidiga betyg är en rättvisefråga faller därmed ganska platt så snart man inser att det inte kommer gälla alla elever.
Om man tror på att alla barn har rätt till samma chanser så måste det gälla alla skolor, inte bara dem vars rektor råkar hålla med. Och om man ivrigt argumenterar för att rättningen behöver centraliseras, mängden nationella prov öka, och skolan förstatligas, så gör man det för att man inte kan leva med tanken på att unga människor ges helt olika kvalitet på sin utbildning baserat på var i landet de råkar bo. Frågorna är för viktiga för att avgöras av varje enskild rektor. Så även den här. Det ser man bara genom att konstatera att endast tolv skolor valde att delta i det frivilliga försöket om betyg från fjärde klass.
Ni får ursäkta min förvirring, men detta tåls att upprepas. I ett land som redan har stora problem med ojämlika skolor vore det helt orimligt om betygen bara applicerades på ett visst antal elever. Det skulle ge motsatt effekt och vad jag förstår är förslaget helt kontraproduktivt mot regeringens mål. För det finns kanske en sak som alla partier kan enas om i utbildningsdebatten, och det är målet om ökad likvärdighet i skolan. Ett ledord som inte bara verkar vara Anna Ekströms absoluta favorit, utan något som används flitigt av såväl den argaste kravliberalen som den flummigaste miljöpartisten.
Så, med ett gemensamt mål om en mer jämlik skola satte sig partier med helt olika ideologiska bakgrunder ner för att diskutera vägen dit. Det är nämligen där man är oenig. Medan liberalen ser tidigare betyg som en del i vägen mot likvärdigheten hade miljöpartisten förmodligen helst skrotat dem av bara farten.
Reformen som riksdagen snart sitter i knäet med är den allra konstigaste formen av en politisk överenskommelse, där man genom att bara låta vissa elever få betyg i tidigare ålder snarare skapat en ännu mer ojämlik skola än den vi har idag. Miljöpartisten skulle hävda att de som nu kommer få betyg i fyran är förlorarna, medan liberalen ser de som de lyckligt lottade. Men kvar står faktum att oavsett om några fått det bättre eller sämre har likvärdigheten minskat. Man var eniga om målet, men hur stort det än var lyckades man missa.
Förslaget som – man får hoppas – i mångt och mycket grundar sig i ett rättvisetänk levererar med denna kompromiss just det motsatta.
En sorts falsk likvärdighet.