Gästskribent Liv Näslund
Sverige liksom övriga världen befinner sig i kris till följd av COVID-19. Att i ett sådant extraordinärt läge låta statsministern hålla ett tal till nationen på fem minuter är inte på något sätt konstigt. Värnandet av Public service-bolagens oberoende gör att detta tillhör ovanligheten, och så bör det vara. Att likt Lars Beckman och andra konservativa debattörer storma på Twitter kring SVT:s beslut blir bara löjligt.
Vad som däremot borde göra betydligt fler bekymrade är det faktum att Stefan Löfven tackade nej till att medverka i Agenda samma kväll. Tanken från SVT:s sida var att tillåta ett tal för att sedan kunna intervjua regeringschefen därefter, men i och med att Löfven avböjde frågor sändes det förinspelade talet som ett enskilt program fritt från medias frågor.
Talet analyseras och kritiseras naturligtvis i efterhand, där ligger inte problemet – utan det är större än så. Vår statsminister har nämligen på senare tid gjort sig känd som en person som mycket ogärna ställer upp på intervjuer.
Stefan Löfven har alltid varit försiktig med medias frågor, men efter haveriet i SVT:s Agenda den 17 november när han hade svårt att svara på frågor om gängkriminalitet, har det blivit extra tydligt hur Löfven knappt synts till i vanliga intervjusammanhang. Det är unikt, och det är ett demokratiskt problem – om man nu får uttrycka sig i sådana termer.
Det kan inte bli mer tydligt än när hans stab nu enligt uppgift gått ut och sagt att Sveriges statsminister inte ger enskilda intervjuer. Man får anta att det inte beror på att Socialdemokraterna principiellt vill göra det svårare för media att göra sitt jobb, utan helt enkelt för att man har kunnat konstatera att Stefan Löfven sköter pressade situationer för dåligt. Han lyckas inte svara på frågor på ett statsmannamässigt sätt.
Men att en statsminister bedöms för svag för att ställa upp på intervjuer är inget som helst argument för att sluta besvara medias frågor. Man kan inte tumma på ansvarsutkrävande för att ämnet är svårt, vilket alla begriper. Särskilt inte i en helt unik situation där drastiska åtgärder vidtas så gott som varje dag. Beslut som Löfven, som ytterst ansvarig, måste kunna stå till svars för. Det gör man inte i ett tal. Än mindre i ett förinspelat sådant.
Problemet ligger alltså verkligen inte i att man som regeringschef håller tal till nationen i en extraordinär situation. Vad som är problematiskt är när ett fritt samhälle inte tillgodoser medborgarnas rätt att få makten granskad. Befinner vi oss i en sådan kris att det finns goda argument för Löfven att hålla en typ av tal som senast hölls av Göran Persson i samband med Anna Lindhs död – ja då finns det säkerligen goda argument för att vår statsminister också slutar gömma sig för media.
Det är ett demokratiskt problem att Stefan Löfven gjort sig känd som någon som inte ställer upp på intervju.