Skribent: Jacob Welander
Den 24 oktober 1929, den så kallade “svarta torsdagen” markerade kraftiga fall på börsen inledningen av ett händelseförlopp som skulle utvecklas till den största ekonomiska krisen någonsin i den industrialiserade västvärldens historia. I USA föll industriproduktionen totalt 47 procent och bruttonationalprodukten 30 procent. När världsekonomin, i spåren av spridningen av Covid-19, nu är på väg in i en ny ekonomisk kris finns mycket att lära av gamla misstag. Lärdomen som bör dras är att svensk ekonomi måste liberaliseras för att öka den ekonomiska aktiviteten.
För att kunna lära av 30-talets depression måste man först förstå skillnaderna mellan denna och dagens situation. Depressionen orsakades inte av en tydlig materiell omständighet, som exempelvis Covid-19, utan av en cocktail bestående av en rad olika, främst ekonomiska faktorer.
Etableringen av Federal Reserve 1913 och återinförandet av guldstandarden efter första världskriget möjliggjorde den historiskt stabila tillväxten efter recessionen 1920-21 vilken endast avbröts av två mindre nedgångar. Framförallt Federal Reserves framgång i att stävja konjunkturella svängningar genom penningpolitik och tilltron till möjligheten att använda lån från Federal Reserve-bankerna för att balansera likviditeten i bankerna medförde en övertro till det monetära systemets stabilitet. Symptom på detta kan ses i att det år 1931 förhållandet mellan mängden utlånade pengar i förhållande till mängden kontanter år 1931 var 1:10, vilket är att jämföra med förhållandet 1:6 år 1906. Den minskade kapitaltäckningen ledde till en ökad sårbarhet för bankkriser.
Då spekulationsbubblan, driven av riskabla köp av aktier på marginalen, på Wall Street sprack samtidigt som högt belånade jordbrukare fick allt svårare att betala lånekostnaderna på grund av det efter kriget sjunkande priset på jordbruksvaror, föddes en misstro till banksystemet. Misstron eskalerade i bankrusningar som inleddes i de västra jordbrukstaterna, till en början främst drabbade mindre, dåligt diversifierade och likviderade banker men sedan också spred sig över landet. Bankernas försök att likvidera sig för att betala för omvandlingen av depositioner till kontanter ledde till en dumpning av priset på statspapper. Detta minskade, i brist på ett resolut agerande från Federal Reserves styrelse genom köp av statspapper och tillräckliga sänkningar av styrräntan, hela banksystemets likviditet drastiskt.
En femtedel av de banker som existerat 1930 hade fallit samman 1933 vilket orsakade en drastisk minskning av penningmängden och en efterföljande minskning av omsättningshastigheten av pengar vilket slog mycket hårt mot ekonomin. Det var alltså inte primärt själva kapitalförlusterna utan minskningen av penningmängden som var det riktigt farliga i bankkrisen.
I Sverige idag har riksbanken använt alla tillgängliga medel för att blåsa upp penningmängden men den önskade ökningen av omsättningshastigheten och inflationsökningen har uteblivit. Riksbanken har därför idag mycket begränsade verktyg för att ytterligare stimulera ekonomin i kristider. Problemet ligger alltså i att det ekonomiska systemet inte premierar ekonomisk aktivitet i tillräckligt stor utsträckning. Magdalena Anderssons svar på problemen är som taget ur en skolbok om efterfrågestyrd ekonomi. Ökad omfördelning från rika till fattiga leder till ökad konsumtion, eftersom låg- och medelinkomsttagare är mindre benägna att spara och mer benägna att spendera än höginkomsttagare.
Problemet med den förda politiken, om man väljer att inte ifrågasätta att ekonomin är efterfrågestyrd, är att ökad beskattning får fatala konsekvenser för den ekonomiska aktiviteten i stort och i jämförelse ger små skatteintäkter vilka kan användas för att öka låg- och medelinkomsttagares köpkraft. Detta beror på Sveriges redan sedan tidigare mycket höga skattetryck som enligt lafferkurvan medför att en höjning av skattetrycket minskar storleken på de beskattade transaktionerna så mycket att skattehöjningen inte ger särskilt stora intäkter till statskassan. Omfördelningen blir därför, tvärtemot intentionen, en hämsko som begränsar den ekonomiska aktiviteten och i förlängningen inflationen.
En ökad statlig belåning kan tillfälligt öka den ekonomiska aktiviteten men skjuter egentligen bara problemet på framtiden. För att öka den ekonomiska aktiviteten långsiktigt och därmed i förlängningen ge riksbanken ökat handlingsutrymme i ekonomiska kriser, måste därför Sveriges skattetryck sänkas drastiskt. Detta bör inte ske genom belåning, såsom Liberala ungdomsförbundets expansiva handlingsprogram verkar rekommendera, eftersom det endast ger positiva effekter på kort sikt, utan genom nedskärningar i den offentliga sektorn
När världsekonomin nu återigen går in i en kris gör vi det med ett, i jämförelse med 30-talet, välfungerande monetärt system. Problemet denna gång är politiskt. För att öka den ekonomiska aktiviteten och vidga riksbankens handlingsutrymme måste ekonomin liberaliseras. Endast så kan långsiktig svensk tillväxt och den konjunkturella stabiliteten säkras.