Skribent: Carl Sjöbäck
För drygt en vecka sedan svarade Socialminister Lena Hallengren (S) på frågan om huruvida hon kan tänka sig att utreda effekten av en lagstiftning från 1988. Detta efter att folkhälsomyndigheten i sin rapport lyft att man borde utreda effekten och efterlevnaden av lagen. Hennes svar var ett simpelt nej.
Att utreda effekten av kriminaliseringen 1988 av eget narkotikabruk är som Lena Hallengren påstår, inte rätt signal till dagens ungdomar eftersom det skulle legitimera att konsumera mer narkotika. Men att vägra utreda frågan skickar en tydlig signal till dels den utsatta minoriteten av missbrukare i samhället, att staten inte bryr sig om utsatta grupper och dels till forskare, experter och fakta att de blånekar fakta. Något man skulle kunna hoppas att partiet som burit sloganen “Ett bättre Sverige. För alla.” hade tänkt annorlunda kring.
År 1988 blev det inte bara olagligt med att inneha, producera och sälja narkotika utan också att konsumera den. Retoriken för att motivera lagstiftningen var att det skulle ”skrämma människor från att bruka”. Att göra missbrukare kriminella. Målet var ett drogfritt Sverige oavsett metod. Staten var beredd att blunda inför faktumet att missbrukare behövde både hjälp och säkerhet.
Resultatet var långt ifrån önskvärt. Tolv år efter lagstiftningen, år 2000, kunde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstatera att lagstiftningen inte tycktes ha haft någon avskräckande effekt på ungdomar. Dödligheten och överdoserna har sedan lagstiftningen infördes ökat och idag har Sverige näst högst andel dödliga överdoser i hela Europa. De typiska skräckexemplen från grundskolan, tex det drogliberala Nederländerna, har faktiskt betydligt lägre dödlighetstal.
Att lagstiftningen är problematisk och gör Sverige unikt är något som forskare och experter länge har varit eniga om. Idag är Sverige ett av få demokratiska länder i världen som illegaliserar bruk. Enligt Markus Heilig, professor i psykiatri, så hade vi vid denna tid märkt om straff hade en god preventiv effekt, men det har vi inte märkt. Han lyfte också att polisen genomför rekordmånga urinprov för att detektera drogmissbruk. Inte bara skapar detta en otrygg relation mellan myndighet och missbrukare, det kostar också pengar.
Så att inte ens vilja utreda frågan, det vill säga att ta reda på huruvida expertisen har rätt, är inte bara ignorant utan också kunskapshämmande.
Varför vill inte Lena Hallengren utreda frågan? På samma sätt som man motiverade den misslyckade lagstiftningen. Men bredden på misslyckandet är svår att veta eftersom frågan inte utreds. I stället för att främja kunskapsbildande, argumenterar hon utan någon källa och helt utifrån en åsikt som saknar evidensbaserat stöd.
Oavsett vad du eller jag anser om lagen så måste en lag grundas på solida argument och fakta. Att inte vara för en utredning är att bortse från fakta och rättmätiga underlag vilket leder till minskad trovärdighet för både stat och lag. Att inte heller utvärdera lagen ger vid handen att de som står bakom den kanske inte har så mycket att komma med. Eller har sossarna blivit populister?