Gästskribent: Melker Torslén
Idag bygger svensk narkotikapolitik på den så kallade nollvisionen, dvs att målet är att ingen ska dö av narkotikamissbruk vilket definitivt kan ses som ett eftersträvansvärt mål. Motiveringen till detta ska vara utifrån FN:s mänskliga rättigheter enligt regeringen. Detta kan dock ses som lite märkligt då SVT flera gånger har rapporterat att FN-kontoret för mänskliga rättigheter har gett Sverige skarp kritik just för att vi inte möter de mänskliga rättigheterna med vår narkotika politik.
“Vi brukar betrakta Sverige som ett föregångsland med väldigt progressiv politik. Därför blev jag förvånad över att se hur landet ligger efter i narkotikafrågan”
Flavia Pansieri, biträdande högkommissionär för mänskliga rättigheter.
Men hur illa är det då egentligen? Svaret är att det är värre än ni förmodligen vågar tro. Narkotikadödligheten i Sverige är hela fem gånger högre än i EU som helhet. EU har en dödlighet på 21 personer per 1 miljon invånare och Sverige en dödlighet på 100 personer per miljon. Det är så illa att endast Estland har högre med 103 dödsfall per miljon baserat på en rapport från EU:s narkotikabyrå EMCDDA. Sverige har alltså näst högst narkotikadödlighet i hela EU.
Vad finns det då för andra tillvägagångssätt när det gäller narkotikapolitik? En potentiell metod är en avkriminalisering av narkotikabruk. Detta innebär att det inte längre är ett brott att bruka narkotika samtidigt som det fortsätter vara ett brott att sälja eller tillverka narkotika.
Detta har två syften. Det ena syftet är att göra det lättare för missbrukare att söka hjälp utan att riskera att bli straffade och på så sätt se till att fler kontaktar sjukvården vid problem. Det andra syftet är att undvika att missbrukare blir uteslutna ur samhället då en prick i registret bl.a. gör det svårare att få jobb, dvs att risken för arbetslöshet och fattigdom ökar markant. Med tanke på att vi vet att en stor orsak till missbruk är fattigdom gör detta det hela till en potentiell ond spiral. Dessutom finns risk att folk vänder sig till brottslighet för att få en inkomst om de inte kan få det lagligt.
Många menar dock att en avkriminalisering skulle öka antalet missbrukare explosionsartat. Faktum är att om vi tittar på ett land som har genomfört en avkriminalisering så stämmer inte det. Det land som är väldigt känt för denna narkotikapolitik är Portugal där den förväntade explosionen av nya droganvändare aldrig kom efter att narkotikabruket avkriminaliserades.
Vad kan vi då se för effekter av Portugals avkriminalisering? Portugal införde sin avkriminalisering år 2001 och 1999 hade Portugal 369 narkotikarelaterade dödsfall. 17 år senare, alltså 2016, hade de endast 27 narkotikarelaterade dödsfall vilket är en minskning med över 92% enligt en rapport från Mälardalens Högskola. Mellan åren 2000 till 2013 minskade antalet Hiv-infekterade injektionsmissbrukare från 1482 till 78 vilket är en minskning med mer än 94%, vilket tros bero på att fler vågade söka sig till vård och sprututbyten när de inte längre riskerade att bli straffade för det. Dessa siffror gör det väldigt svårt att ignorera avkriminalisering som ett verktyg för att minimera skadeverkningarna som narkotika orsakar.
Sammanfattningsvis kan man säga att svensk narkotikapolitik är ungefär lika progressiv som Saudiarabiens jämställdhetspolitik. Att helt ignorera avkriminalisering som en möjlighet är att spotta människor med missbruksproblem i ansiktet.