Skribent: Kornelius Persson
I 2020-talets diskussion om manlighet har ordet fått en negativ laddning. Man ser på manlighet som någonting problematiskt men så behöver det inte vara. Det är säkert så att flera punkter som tillskrivs epitetet manlig är problematiska, men den aggressiva retoriken mot manlighet stjälper mer än vad den hjälper den feministiska kampen.
I många grabbgäng är det coolt att vara antifeminist. Till stor del är det ställningstagandet naturligt i och med att feminismen i stora drag är rådande politisk konsensus i samhället och att vara rebell mot etablerade åsikter i samhället är något som unga män alltid varit. Så även när det kommer till feminismen. Dock tror jag, att det är långt ifrån den enda anledningen till varför unga män inte vill kalla sig själva feminister.
Diskussionen om vad som bör ändras i manligheten bjuder ofta på väldigt grunda resonemang om att det måste finnas fler normbrytande män. Ett exempel på det är att det i princip inte går någon dag utan att man nås av budskapet att “det är okej att gråta som man” eller “män måste våga ha på sig klänningar och smink” i sociala medier.
Missförstå mig rätt. Jag tycker verkligen att män ska kunna ha smink, bära klänning och våga gråta utifrån premissen att de vill det. Men att samtalet stannar vid ytliga diskussioner om vad män ska kunna ha på sig gynnar ingen och framförallt inte den feministiska rörelsen.
Den stora majoriteten av unga män känner inte igen sig i männen som sminkar sig eller går i klänning. Unga män kan i stora drag inte relatera till deras situation och om feminismen bara ska gå ut på att män ska kunna gråta, bära klänning och sminka sig så kommer de unga männen till slut att sluta lyssna och se feminismen som något extremt när det egentligen inte är det. Alltså, såklart ska det vara möjligt för män att gråta eller gilla klänningar, men den stora majoriteten unga killar är nog rätt grabbiga och trivs med det. Det måste finnas en feminism även för dem.
Om den feministiska rörelsen faktiskt vill nå ut till dessa unga män på riktigt så krävs det problembeskrivningar som ligger närmare deras verklighet, som till exempel våld, hur män beter sig mot kvinnor och psykisk ohälsa. Först då tror jag att unga män faktiskt kommer sluta se feminismen som något extremt och istället se sin plats i rörelsen.
Jag tror att en viktig anledning till att diskussionen om manlighet reducerats till klänningar och smink är att det helt enkelt är för få män som är en del av den feministiska rörelsen. På samma sätt som att män inte har någon aning om hur det är att gå hem sent en kväll med nycklar redo i en knuten näve så har inte heller kvinnor någon koll på vilka problem unga män har med till exempel machokulturen.
Vidare måste manlighet sluta vara ett negativt laddat ord. Att vara manlig är på samma sätt som att vara kvinnlig, inte något som per definition är dåligt. En manlighet kan även vara inkluderande där man lägger energi på att stoppa destruktiva mansnormer. Mäns våld mot kvinnor, mäns psykiska hälsa och mäns våld mot andra män är mer akuta problem än att män inte alltid känner sig bekväma i klänning eller smink.